Rianne Dasselaar från Jokkmokk älskar utmaningar. Och hon älskar naturen. Därför avverkade hon 137 mil på skidor längs hela den svenska bergskedjan. "Att vara ute ensam är tufft mentalt. Du måste deala med allt själv", säger hon.
39-åriga Rianne är uppväxt i Holland. Men trots att hon trivdes med kompisarna och sin familj kände hon ändå att hon aldrig riktigt var på rätt plats.
– Jag var född i fel land, helt enkelt. Det jag tycker om att göra gick inte att göra i Holland.
Efter resor och äventyr i världen hittade hon till slut hem. Sedan sju år tillbaka bor hon i Vajmat utanför Jokkmokk.
– Här trivs jag bra. Det är fjällnära och jag känner att jag kan göra lite vad jag vill. Det kan hända att jag flyttar igen, men i så fall blir det någon annanstans i norra Sverige eller i Norge.
Rianne sökte ett äventyr utöver det vanliga och kom fram till att hon tillsammans med sin nioåriga hund Jussi skulle avverka hela den svenska bergskedjan på skidor. Färden började i Grövelsjön, en plats nära norska gränsen, i det nordligaste hörnet av Dalarna. Därifrån fortsatte resan norrut, via Bruksvallarna och Storlien.
Till slut kom hon fram till Hemavan, där Kungsleden börjar. Färden gick vidare genom Ammarnäs, via Jäkkvikk och fram till Kvikkjokk.
Därifrån åkte hon genom Padjelanta till Akka-Ritsem.
– Det var nog den vackraste biten på hela resan. De dagarna var helt fantastiska.. Där såg jag en älg med två kalvar. Tyvärr såg dom också mig och försvann, säger hon.
När hon väl kom fram till Abisko fortsatte färden över Torneträsk och sedan norrut – hela vägen upp till Treriksröset.
När hon kom fram den 2 maj hade hon avverkat 137 mil på skidor på 74 dagar. Alltså nästan två mil om dagen i snitt i tuff fjällmiljö.
– Men det är inte så svårt som folk tror. Visst, man behöver bra kondition, men det är mer en metal prövning att vara ute ensam. Det är enklare om man är två. Åker man själv som jag gjorde är det otroligt viktigt att man är trygg i sig själv. Att palla fysiskt är en sak, men det är det mentala som är det svåraste.
Jussi, en blandning mellan belgisk schäfer och en border collie, fungerade perfekt som sällskap och som draghjälp.
– Ja, när jag är ute ensam börjar jag till slut prata med mig själv. Nu kunde jag prata med Jussi i stället. Dessutom hjälpte han bra. Om jag hade gjort resan utan honom hade den tagit längre tid.
Vad minns du mest från resan?
– Faktiskt mina möten med människor. Visst hände det att man inte träffade en människa på några dagar, men ofta träffade jag jättetrevliga människor. Jag gillar att prata med folk på fjället. Bland annat träffade jag en tjej som jag åkte några dagar tillsammans med. Det kändes som om vi hade känt varandra jättelänge.
Som säkerhet hade Rianne med sig en spot, som kan skicka ut meddelanden via satellit.
– Den har en SOS-knapp man kan trycka på om det skulle gå riktigt illa.
Hade du tur med vädret hela vägen?
– Nej. Det var några dagar med riktig blötsnö. Och det är jobbigt. Dels blir man blöt och dessutom är pulkan tung att dra. Då föredrar jag hellre 15 minusgrader.
Hur skulle du sammanfatta resan?
– En speciell upplevelse. Jag älskar naturen och jag älskar att vara ute på tur.
Har du redan börjat fundera på nästa projekt?
– Haha, ja, jag funderar faktiskt alltid. Dessutom har folk börjat skriva till mig med tips på vad man kan göra. Men jag har några idéer. Bland annat vill jag åka Nordenskiöldsloppet – men då måste jag träna bra innan.