Nio tjejer och en tik fick tjuren på fall

Det är andra året som kvinnliga jägare i Pajala har gått ihop i ett jaktlag.
De är alla med i andra, mixade, jaktlag också och jagar bara denna enda dag i detta lag.
Kvinnorna har åkt ut till kojan redan kvällen innan; dukat fint med femarmad kandelaber och lila ljus, matchande servetter i glasen och en massa god mat som avnjutits med gott vin och jaktsnaps.
Men innan dess har de haft skjutprov, praktiskt och teoretiskt, på både älg och björn.
- Nästan alla har skjutit 20 av 20 möjliga, säger ledaren Yvonne Ramstedt som tillägger att missarna på det teoretiska provet uteslutande har handlat om fåglar som inte finns i den här delen av landet.
De har också pratat eftersök och annat som rör jakten, som sponsras av Sveaskog som har skänkt jaktlaget en älg.
Den totala avkopplingen
Jaktdagen inleds vid sjutiden på morgonen.
- Det är kul att jaga i ett jaktlag med bara kvinnor, säger Kerstin Svala samtidigt som hon lägger på kaffe i pannan.
Hon har jagat i 20 år och ögonen glittrar när hon talar om jakten - inte bara här i Henriksbergs koja och inte bara denna strålande onsdagmorgon med några plusgrader och strålande sol - utan också om jakten i Erkhekki.
- Älgjakten är den totala avkopplingen för mig. Om jag åker på semester någonstans, då finns det saker jag måste göra. På passet i skogen måste jag sitta stilla och vara tyst och ägna mig åt egna tankar.
Glädjebeskedet...
Det blir inget kaffe, inte ännu i alla fall, för när kaffet är klart ringer telefonen.
- Va, har ni skjutit en tjur, utbrister Kerstin Svala och vi sätter av mot platsen där tjuren fallit.
Det är en fjolårstjur, en fyrataggare, och den ligger ett hundratal meter från vägen.
- Grattis bruden, utbrister Kerstin Svala och kramar om Helena Poromaa-Karlsson - det gör också var och en av övriga jaktkamrater som strax därpå ansluter.
"Jag måste ringa till svärmor, hon är min främsta supporter" ursäktar sig skytten och drar sig undan lite.
...och lyckoruset
Alla öser superlativer över Slättåsbergets Golda, jämthunden vars hårda arbete hörts eka i skogen i tre timmar.
Matte Åsa Kaati är förstås mycket stolt över sin fyrfota vän som ännu en gång visat hur duktig hon är.
Historen "bubblar" ur den exalterade skytten; om hur det kom en ko, två kalvar och sist en tjur, om hur hon hade bestämt sig för att skjuta en av kalvarna när hon såg tjuren, om det dödande skottet som återföljdes av ett nådaskott.
- Jag jagar vanligtvis i Junosuando och jag har skjutit en ko där i år. Det är första året som jag jagar med tjejgänget och jag är så glad över att jag fick vara med, säger Helena Poromaa-Karlsson mellan alla grattissamtalen på telefonen.
Smakar som tomatjuice
Gänget tömmer älgen på blod och tar ur den, Göran Johansson som varit med som stigfinnare vill visa hur han gör.
Ingen dricker älgblod men flera har gjort det, "smakar ungefär som tomatjuice" enas de.
- Jag brukar dricka två kåsor ur varje älg, säger Kerstin Svala.
"Vill du ha handskar" undrar en av tjejerna när Anna Fagerlönn ska till att driva ner armarna i halsen på älgen och ta ur matstrupen. Svaret blir "nej, det behövs inte" och vips är hon till armbågarna nere i älgen.
Älgen fraktas med fyrahjuling till kojan, den ska hängas upp och hänga i minst två dagar för att köttet ska bli mört.
En lyckad jaktdag
Vid lunchtid är tjejerna samlade i jaktkojan igen och maten åker fram och här är det inga falukorvsringar minsann:
Det är tjälknöl, pajer, sallader, soppor, gravad lax och gott bröd som skickas runt och var och en bryter av en bit.
Helena Poromaa-Karlsson har jagat sporadiskt i många år och mer intensivt de senaste fem åren.
- Jag är skogsägare och sköter skogen själv, tack vare jakten så är jag väldigt mycket i skogen. Skogen har blivit en stor del av mitt liv, och alla mina semesterdagar går åt till det här...
Den gemensamma tjejjakten är slut för i år, men minnena av ännu en lyckad jaktdag lär finnas kvar för alltid.