Vi följde med pappa ut i skogen och letade sten och vaskade guld, så har jag vuxit upp. Och så plockade man lite bär och så vaskade man lite igen, det har varit naturligt för mig ända sedan jag var liten. Jag minns turer ut i skogen med varm choklad och mackor och att man fick vara med pappa, framförallt. Det var spännande, roligt och mysigt att vara ute. Det är en ganska rofylld fritidsaktivitet utomhus som även inneburit möten udda, roliga människor som finns i det här sammanhanget.
Jag tycker väldigt mycket om att sitta själv, eller kanske med en nära familjemedlem, och bara vaska. Det blir nästan lite meditativt, vattnet rör sig och sanden åker ut, solen reflekteras lite i vattenytan. Sedan är det spännande också, vad hittar man i pannan? Det är inte bara guld, det kan vara stenar också som kan vara vackra.
Min pappa växte upp med en historia om guld i Pessingi. Han trollbands av den som barn och bestämde sig för att han skulle hitta det. Det finns historier som berättar hur folk har kommit med guldbitar inknutna i hucklet. Jag kan konstatera att det finns naturligt guld, man kan säkert hitta större bitar också, frågan är bara var de finns. Det är fördolt, ingen vet, men det finns guld.
Oftast sparar man guldet och gör något själv av det, man kan ju smälta ihop det. Vi hade ett par som var här som vaskade ihop till en vigselring, de satt i en månad och jobbade tillsammans. Jag brukar skoja och säga att det äktenskapet måste ha blivit hållbart, om man står ut med att sitta i skogen i en månad och vaska ihop guld till sin ring så måste det ju hålla.