Ibland uppstår kärlek. Det är så Andreas Åström beskriver känslan när han för första gången för tre år sedan kom till den plats där hans familj nu bor.
Mitt i ingenstans på sluttningen av ett berg på nordön i Nya Zeeland ställde han sig och blickade ut över den storslagna naturen.
– Drömmen att bygga något eget hade funnits men då kände jag bara att här vill jag att vi ska bo, säger han.
Och så har det blivit. Vägen dit har inte varit enkel utan de har verkligen fått kämpa. Nu står där ett toppmodernt hus som de har byggt mycket av egen maskin.
– Vi har också fått otroligt fin hjälp från grannar. Cambell är en god vän, en snickare, som är gift med Katarina som kommer från Sverige. Han var här i början av bygget, berättar Andreas.
I slutet av november är det alltså tio år sedan Andreas, hustrun Magdalena och döttrarna Alice, 17, och Selma, 14, flyttade till Nya Zeeland. Och tre år sedan de köpte marken där de nu bor.
– Vi kom hit med 120 kilo i bagaget, pengar på sparkontot och våra utbildningar och erfarenheter. Två månader senare kom det två dussin flyttlådor. Resten har vi kämpat för under många år, säger Andreas.
Den första byggnaden på marken som de hade köpt var inte alls lika fashionabel som dagens nybyggda och toppmoderna hus. De inledde med att köpa två husvagnar som de dockade ihop och satte tak över. Sedan gjorde de en stor altan utanför och hade komposttoa.
– Det har gått bra det också. Där har vi bott medan det andra nu har fått växa fram, säger han.
Närmaste samhälle heter Whangarei med cirka 50 000 invånare som i sin tur ligger tre timmars bilväg från Auckland som är landets största stad med 1,7 miljoner invånare. Deras hem ligger nästan så långt norrut som man kan komma på Nya Zeeland, och ligger verkligen avsides, närmaste elstolpe är en kilometer bort.
Det skulle kosta 600 000 att ansluta sig till elnätet. De byggde i stället ett eget kraftverk. Det dieseldrivna elverket gick 15 timmar om dygnet och tuffade på i 1 500 varv per minut.
– Det var under en lång period vår kronjuvel. Dessvärre brann det upp, säger han.
Nu har de installerat solpaneler på det 100 kvadratmeter stora uthus som de också har byggt.
Tankarna går till Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrarna när man hör honom berätta.
– Vi har fått mycket hjälp av våra vänner. Många av dem lärde vi känna genom barnen och skolan och vi har hängt ihop sedan dess. Grannarna har hjälpt och hjälper oss fortfarande. Det är många som har varit här och spikat och hamrat. Vi har exempelvis lånat ihop möbler från våra vänner tills vi får färdigt ute och kan börja spendera inne. Man lånar och lånar ut. Det är en del av kulturen på samma sätt som man hellre delar med sig av sin fiskefångst än att slänga överflödet i frysen. Fisk ska ätas färsk tycker de, säger Andreas.
Sedan fortsätter han:
– Här byter vi ofta tjänster med varandra. Vi hjälper varandra. Det är så det fungerar. Nästa gång är det min tur att bidra med det jag kan. Mina föräldrar sa att det är lite som det var förr i världen i byarna här i Sverige.
Det är verkligen ett livsprojekt för hela familjen.
– Ofta sätter man sina egna gränser och säger till sig själv att det är för svårt, för komplicerat. Men vi har gjort det här tillsammans i familjen. Vi har nog alltid gjort så, säger Andreas.
Deras nya hemplats bär nu namnet Tótaravárre. Den första delen är en hyllning till urbefolkningen maorierna – och det andra till samerna.
– Tótara är ju namnet på de träd som står här intill oss och som var heliga för maorierna. Och várre är ju berg på samiska, berättar han.
Under 2022 åkte de hem till Sverige och Norrbotten och stannade där i ett halvt år.
– Vi hade ju inte sett familjen på fyra år. Nya Zeeland stängde ner totalt under coviden. Man blev lite smågalen själv att leva så inneslutet. Vi ville också hem till Sverige för flickornas skull. Vi flyttade hit när de var fem och sju år. Vi pratar svenska hemma och försöker att hålla traditionerna vid liv. Men så fort de går utanför dörren så är det ju engelska. Vi hade pratat om att skicka hem dem så att de skulle få tillbringa tid med mor- och farföräldrar, kusiner och släkt. Det var en bra idé i teorin men sedan började vi fundera om vi skulle klara oss att skicka tjejerna och vara utan dem så länge, säger han.
Han arbetar inom IT och gjorde då ett avtal med det el- och bredbandsbolag som han är anställd av om att få arbeta på distans. Hans fru Magdalena som är sjuksköterska arbetade på Västberga och flickorna gick på skolan i Råneå.
– Jag sa att jag måste få åka hem. Antingen säger jag upp mig. Eller så löser vi det så att jag får jobba där. Så jag jobbade på distans i Jämtön. I juni och juli gick det lätt med midnattssolen. Men i september och oktober började det att gå tyngre att sitta uppe på nätterna och jobba, säger han.
Det här blev ett avbrott i den vardag som de hade skapat på andra sidan jorden.
– Det var helt fantastiskt. Och kul att komma tillbaka till Råneskolan. På ett föräldramöte satt Sandra, en gammal klasskompis från skoltiden och nu satt vi där som föräldrar.
Hur är det med hemlängtan?
– Det är klart att den kommer inpå en ibland. Man känner sig som en outsider ändå. Samtidigt har vi blivit otroligt väl mottagna. Vi svenskar är kanske mer direkt. Inte lika mycket av artighetsfraser och de verkar tycka om oss för att vi är som vi är. Och det gör ju att vi känner oss hemma här trots att det är så långt från Sverige.
Har ni haft besök från Sverige?
– Vi hade en del folk som kom och hälsade på oss under de första åren. Men det är dyrt och en lång resa. Det är en bit. När man kommer till Bangkok så är man ju faktiskt bara halvvägs.
Har ni sett och upplevt andra platser i närheten?
– Vi har aldrig varit till Australien under de tio år som vi har bott här. Men här har man nära till Fiji, Rarotonga. När man växte upp och såg bilder kändes det lika långt bort som att åka till månen. Men vi har ändå inte åkt dit utan vi har fokuserat på Nya Zeeland. Det är så underbart fint här och det finns så otroligt mycket att se och uppleva så det känns nästan som att gå över ån efter vatten.
Hur är klimatet?
– Det finns båda nordön och sydön. Vi bor på nordön nästan så långt norrut man kan komma på Nya Zeeland. Det heter Northland och kallas ofta The winterless north. Det är nästan inte ens frost här. Det är vita stränder, turkosa hav och mycket havsfiske, surfing och friluftsliv. Jag tycker att det är ett ganska gött. Jag springer runt i shorts året om.
Hur var det att komma till Nya Zeeland som svensk?
– Det var ändå ganska lätt. Men det var svårt med nyanser i humor med de referenser som alla som bor där känner till. När man då sitter och inte hänger med så kan man känna sig lite utanför. Men det har ändå gått bra. Vi åkte inte hit för att i första hand hänga med andra svenskar utan vi ville och vill lära känna Nya Zeeland och människorna och kulturen här. Så vi har verkligen ansträngt oss för att komma in och lära känna Nya Zeeländarna.
Hur bar du dig åt för att lära känna andra?
– Jag fick det automatiskt genom mitt arbete. Sedan är rugby enormt stor här. Nästan som religion. All Blacks är ju kungar och gudar här. Alla kollar på rugby och väldigt många spelar det också, säger han.
Har du provat?
– Ja faktiskt. Det var på korpennivå. Det var ett väldigt bra sätt att lära känna folk. Vi åkte ut på turneringar. Men jag hade ju aldrig spelat innan så jag var väl lite som Forrest Gump. De satte svensken på kanten och när jag fick bollen ropade alla ”run”. Och jag bara sprang och såg de stora maorierna komma efter mig (skratt).