Det var med fem dagar kvar till slutspelet startade som Linn Peterson fick beskedet.
– Det var hans hjärta, säger hon.
De stod varandra nära, men hon ville inte svika sina lagkamrater och stod bara över en match.
– De andra stöttade mig så gott de kunde. Men det var ju inte direkt den optimala uppladdningen. Och jag var med, men ändå inte. Tankarna var inte på matchen, så att säga, säger hon.
Efter att laget hade blivit utslaget ur slutspelet av HV71 meddelade hon tränaren Fredrik Glader att hon inte tänkte fortsätta spela.
– Han blev besviken, men förstod mig, säger hon.
Sedan tillägger hon:
– Men det var inte bara för att pappa gick bort som jag bestämde mig för att göra det. Jag kände att ishockeyn tog mer än vad den gav och funderade redan vid jul under mitt förra år i Luleå Hockey på att göra något annat.
Men senare samma år tog hon på sig uppdragen som förbundskapten för Västergötlands Stålbucklan-lag och assisterande tränare för Mariestads U16-lag. I slutet av säsongen gjorde hon också en handfull matcher med Färjestad.
– De skulle kvala, och hade tjatat på mig ett tag. Och jag försökte hjälpa dem att ta sig upp, säger hon.
Det blev ingen uppflyttning, men Linn Peterson gjorde åtta poäng.
Senare under våren ringde hon Fredrik Glader och frågade om hon fick komma tillbaka.
– Jag kände mig inte klar med ishockeyn, och vågade inte vänta ett år till. Det kändes som att det var nu eller aldrig. Att vara borta ett år är ingen stor grej, men om jag hade hållit upp i två eller tre år så tror jag att det hade blivit svårt att ta sig tillbaka, säger hon.
Att det var honom hon skulle ringa till kändes självklart för Linn Peterson.
– Jag gillar den ishockey han förespråkar, och han gav mig stort förtroende sist jag var där. Och jag tycker att de har gjort ett fantastiskt jobb. Det är ju de som har gått i bräschen för damhockeyn, så för mig fanns det ingen annan klubb, säger hon.
Hon och Fredrik Glader hade ett bra samtal. Och bara några dagar senare var hon klar för Luleå Hockey.
– Det var ren glädje. Jag är verkligen tacksam över den här möjligheten. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om de inte hade velat ha tillbaka mig, säger hon.
Sedan berättar Linn Peterson hur roligt hon och hennes lagkamrater brukar ha tillsammans, och att hon saknade dem under sitt år borta från ishockeyn.
Hon tillägger sedan:
– Och jag ser fram emot att få träna och spela med världsspelare som Michelle Karvinen och Jenni Hiirikoski igen. Det är så utvecklande.
Men Linn Peterson tar ingenting för givet.
– Jag är inställd på att få kriga för en plats i laget, och kommer ta den roll jag får, säger hon.
Hon förstår att det finns förväntningar, men ber alla att ha lite tålamod med henne.
– Vissa saker sitter i ryggmärgen. Och jag har hållit igång bra på egen hand. Men jag har bara gjort en handfull matcher det senaste året, och det kommer ta ett tag att få tajmingen och flåset tillbaka. Fast det ordnar sig nog, jag kommer bara att ha en lite längre startsträcka än de andra, säger hon.
Men Linn Peterson kommer inte nöja sig med att bara vara med.
– Jag vill bidra och hjälpa laget vinna matcher, säger hon.