6 april 1996.
Jag minns den där vårdagen för 23 år sedan så väl.
Min pappa, som växte upp på Stakagränd, samma gata som den ett par år äldre Torbjörn Köhler bodde på, och brukade stå på E-läktaren som ung, var i extas.
Fullkomlig extas.
Hans älskade Luleå Hockey hade lyckats med det knappt någon trodde var möjligt tio år innan Torbjörn Köhler och hans omtalade kompani spelade upp föreningen i elitserien.
Man var svenska mästare.
Tre månader senare fick pappa en hjärnblödning. Den första av många. Och efter tre års kamp orkade hans kropp till slut inte mer.
Jag minns att jag kom att tänka på den där stunden, när han vrålade ut sin glädje efter att slutsignalen hade ljudit i Frölundaborg, samtidigt som jag gick fram till hans kista för att ta ett sista farväl.
Vissa rycker på axlarna åt sådana där saker.
Det är trots allt "bara" sport.
Men jag är glad att han fick uppleva det.
För jag vet hur mycket Luleå Hockey betydde för honom.
Med tiden har jag, som växte upp i Skåne, också insett hur mycket guldet betydde för invånarna i den här staden.
För dem var det som ett långfinger åt resten av landet.
Fast det är länge sedan nu.
Man har varit nära ett par gånger.
Som 2013, då man tog sig till final mot Skellefteå, men förlorade med förnedrande 0–4 i matcher.
Då och då under åren som gått har man också kunnat höra supportrarna sjunga den där ramsan om att det är lika bra att sluta drömma eftersom det ändå alltid går åt helvete.
Undertonen är skämtsam.
Men det ligger kanske något i det?
Den kaxiga uppstickaren från Norrbotten håller kanske på att bli en hopplös förlorare?
Se bara hur förra säsongen utvecklade sig.
Man såg ut som ett guldlag under stora delar av grundserien och slog enkelt ut de regerande mästarna.
Något förändrades dock i och med den där kvartsfinalsegern.
Visst. Några spelare besvärades av skador. Visst. Man mötte ett bra lag.
Och fel tränare.
Fast skärpan var inte densamma som tidigare.
Kanske var man helt enkelt nöjda med att ha tagit sig till semifinal?
Jag vet inte.
Hur som helst.
Utan den där beslutsamheten och noggrannheten som hade kommit att känneteckna Thomas "Bulan" Berglunds lag blev man ett enkelt byte.
Men besluten som fattades efter man hade blivit utslagna av Frölunda var kloka. Viktige Joel Lassinantti valde dessutom att stanna. Och skulle det visa sig att Jesper Sellgren kommer tillbaka så kan man mycket väl vinna serien.
Det även om Roger Rönnberg har fått ännu fler offensiva vapen, och Patrik Berglund är kapabel att dominera ligan.
Fast slutspelshockey är något annat än grundseriehockey.
Och frågan är om man lärde sig något av hur förra säsongen slutade.
Annars får supportrarna, som sjunger att de förmodligen kommer hinna dö innan deras lag vinner guld igen, kanske rätt.
För vem vet när man får en sådan här chans igen.
Föreningens andra elitlag har hamnat i en besvärlig situation.
Man har en fantastisk stomme i spelare som Michelle Karvinen, Emma Nordin, Jenni Hiirikoski, Ronja Savolainen, Noora Tulus och Sara Grahn.
Inte ens hårdsatsande HV71 kan matcha den.
Det skulle inte heller förvåna mig om Petra Nieminen dubblerar förra säsongens poängskörd.
Men bredden på forwardsuppsättningen är alldeles för dålig.
Utan Nathalie Ferno, som tvingades att lägga av efter att ha fått ännu en smäll mot huvudet, har Fredrik Glader bara elva forwards till sitt förfogande.
En av dem (Chiho Osawa) är dessutom långtidsskadad.
Och det spelar liksom ingen roll hur bra Michelle Karvinen och de andra är.
Det måste in två forwards, annars kommer man inte orka.
Inte i längden.