Hon talar inför en grupp ungdomar i kulturens hus i Luleå om ett konstverk som ingår i X-border som kan ses just nu. En rörlig bild visare en man ständigt får motta slag. Vad känner mannen som blir slagen? Vad kommer att hända sedan?
– Vad skulle jag göra om jag fick ett slag i ansiktet? frågar Anette Carlsson, konstpedagog, retoriskt till ungdomarna.
– Jag kanske skulle slå tillbaka, och vad skulle då hända? Vad är OK att göra mot mig, och vad är det OK att jag gör?
Hon visar sina händer mot tonåringarna:
– De här chans att göra bra saker, men också fruktansvärda saker. Här uppe, säger hon och pekar mot hjärnan:
– Här bestämmer jag vad jag ska göra.
Vi tar en kopp automatkaffe i fikarummet efteråt för att samtala om bilder.
Du jobbar med att berätta om målningar och bilder i ditt jobb. Idag kan alla vara sina egna bildproducenter via Instagram, Facebook, bloggar, något att säga om den kulturutvecklingen?
– Det är ny teknik, människan har alltid utvecklats och det går inte att stoppa. Jag har inga moraliska aspekter på det. Där är det bara att gilla läget. Men man måste gå till sig själv, var går min gräns? Var vill jag synas? Var vill jag inte synas? En del vill inte bli taggade på Facebook, för andra är det OK. Man måste lära sig att stå för det man vill. För mig som vuxen är det lättare än för en tonåring. Som ung kanske man inte ens funderar på det här, säger hon.
Samtidigt, säger hon, så måste barn och ungdomar våga testa gränser. Det ingår i deras utveckling.
– Hur ska barn veta var gränserna går, om de inte testar dem? Hur vet man var man börjar, och var man slutar om man inte får testa det? Man måste få studsa mot andra människor. Men vi föräldrar får inte vara rädda för att vara vuxna och våga säga stopp, här gick gränsen, nu är gränsen nådd. Det är jätteviktigt.
Hon är fyrtiofem år och mamma till två barn, en vuxen och en i tonåren.
Du kan alltså det här med föräldraroll och gränser. Och såklart tycker du att man genom konst och kultur kan hitta vägar till kommunikation om normer och värderingar.
– Ja, en tavla, en målning, behöver man inget språk för att förstå, om man har synen kan man titta. Pekböcker är ju bland det första små barn kommer i kontakt med. Man kommunicerar via bilden, man visar en bild och säger, titta en hund eller vad det nu är. Bilden kommer före orden.
Vi överöses ju med bilder i sammanhang - något att säga om hur vi ska förhålla oss till det?
– Vi måste lära oss vara kritiska och också lära våra barn att vara det. Vem är avsändaren till bilden? Varför är just jag utsatt av bilden? Varför ska jag se på bilden? Väldigt ofta är det kommersiella krafter bakom.
Till sist, vad är det bland det första folk säger när du ska prata om bildkonst?
– Första reaktionen är "Men jag fattar inte"! Vi reagerar på det vi inte förstår, på det som är annorlunda. Vi kan till och med bli irriterade. Men målningar och tavlor med klassiska anor reagerar vi annorlunda på, vi har större acceptans mot tavlor på en vägg än annan typ av konstform. Man kan fördjupa sig i en bild, där har vi konstpedagoger vårt uppdrag. En bild kan också vara som skön musik, något som bara är för sin egen skull.