Järnhandlarsonens klassresa till LKAB-toppen

Fotografen Kurt Engström och jag slår vad om vem som kommer att möta upp oss vid receptionen i LKAB-husets entré i Luleå. Vi ska möta vd:n Lars-Eric Aaro. Kurt tippar på hans assistent, men jag säger Lars-Eric Aaro själv, det gör bättre intryck. Jag får rätt, Lars-Eric Aaro hälsar med fast hand och det gungande Vittangimålet bryter då och igenom meningarna.
Han är klädd i kavaj, dock inget märkvärdig märke, säger Lars-Eric Aaro. Klockan på handleden är av märket Certina.
- Lätt och enkel, visar bara tid. Jag vill inte ha någon dyrare och tyngre klocka, skulle vara rädd att tappa den, berättar Lars-Eric Aaro innan han smiter undan i någon minut för att "fixa frisyren" inför fotograferingen som vi ska avhandla på en gång.
- Inte för att det här är så mycket att fixa, säger Lars-Eric Aaro och skrattar när han återvänder och drar handen över huvudet.
- Men man måste ju kolla att man ser okej ut.
Han växte upp i byn Vittangi, östra Kiruna kommun, och var järnhandlarens son. Familjen bodde i en lägenhet ovanför butiken. Lars-Eric Aaro lärde sig tidigt att var inte kunderna nöjda, så uteblev affären och därmed minskade dagskassan. Alla barn i byn hade det ungefär lika ställt, ett begrepp som passar är arbetarklass, "ett likvärdigt samhälle" summerar Lars-Eric Aaro.
Han har kontakt med några av barndomsvännerna än idag, och besöker hembyn årligen.
Det var under ett studiebesök i Svappavaaragruvan under tonåren som Lars-Eric Aaro för första gången fick en inblick i bergsingenjörernas arbetsuppgifter. Den nya världen han fick kika in i fascinerade honom. En målbild började spira som småningom blev verklighet, närmare bestämt 1977. Men först skulle gymnasiet i Kiruna klaras av, och de studieåren lämnade inga större avtryck hos Lars-Eric Aaro, han tyckte det var för "slött".
Det var först när han började på Luleå tekniska universitet för att studera till bergsingenjör som livet fick en ny dimension. Lars-Eric blir exalterad när han berättar om järnhandlarens sons inträde till akademikervärlden.
- Det var så enormt att börja studera vid universitet. En sådan stor grej, en kick utan dess nåde, säger han och lutar sig fram över bordet i konferensrummet där vi parkerat oss.
- Det fanns tydliga mål att jobba för på universitetet, jag kunde få en femma i betyg, men då gällde att plugga hårt och verkligen anstränga sig. Jag gillade det och jag fick ta del av en helt ny kultur. För mig blev studierna en möjlighet att klättra, för jag har gjort en klassresa, inget snack om saken.
Lars-Eric Aaro konstaterar att vilja alltid slår klass, han har varit chef sedan 1984 i olika företag inom gruvnäringen. I början av sin karriär hade han inget nätverk som stöttade honom. Han hade heller inte de sociala koderna helt klart för sig, utan har lärt sig med tiden.
- Jag hade jättemycket vilja när jag studerade och började jobba, och jag ger mig inte, så är det. Då slår det klass, man blir en att räkna med. Sen måste man tro på sig själv, även om man inte alltid får feedback när man kanske skulle behövt det.
Lars-Eric Aaro konstaterar att han lärt sig otroligt mycket under sin samhällsresa, från arbetarsamhället till att vara vd för ett företag med 3 700 medarbetare i koncernen.
- Alla kan påverka sin situation, så är det och alla kan göra olika val i livet. Ingenting är gratis. Sedan är det otroligt viktigt att ha bra lärare i skolan, för en en riktigt bra lärare kan öppna en ny värld för dig. Utbildning innebär alltid utveckling, vilken utbildning man än bestämmer sig för att genomföra, praktiska- som teoretiska utbildningar. Vi måste höja lärarnas status, jag ser det som superviktigt och om det är något jag vill vara med och lyfta fram så är det just det. Skolans enorma roll.
&tempmargin;En av kommentarerna när du tillträdde som chef för LKAB, var att nu får facket glada dagar. Hur ser du på fackets roll, blir då en naturlig följdfråga?
- Killarna och tjejerna i facket vet ju exakt var jag kommer i från, vi är ju jämnåriga och jag känner några av dem. Så jag tror att vi respekterar varandra, åt båda hållen. Som jag ser det är facket viktigt för företagets utveckling. I slutändan är det ju så här att om vi har exakt samma produkter på marknaden som ett annat företag och exakt samma tillverkningsprocess, vad är skillnaden då? Jo, människorna, de som jobbar i företaget och utvecklar företaget. Jag vill skapa starka arbetslag, jämför det med fotbollslag. Ingen spelare kan bara drälla runt på plan, för då riskerar man att det blir mål för motståndaren. Man måste göra sitt bästa för lagets skull.
&tempmargin;Om näringsministern Maud Olofsson ringde dig och sa att hon nu vill privatisera LKAB, vad säger du då?
- Jag har lärt mig av tidigare vd:ar att inte ha offentliga synpunkter på ägandefrågan. Men jag skulle framföra att jag är glad över dagens situation och glad över att företaget presenterat så enorma vinster de senaste åren, vi har högkvalitativ pellets. Järnmalm är en enorm marknad, näst störst efter olja och efterfrågan kommer att öka, se på Indien till exempel. Järn blir stål och stål är en välståndsmetall idag, med stål bygger ett land välstånd.
&tempmargin;Du säger att Kiruna och Gällivare/Malmberget är i symbios med LKAB. Det ena kan inte existera utan den andra. Men ändå har vi kunnat läsa i tidningarna om konflikter mellan partnerna och det verkar nästan som att symbiosen är ytterst påtvingad. Ett äktenskap i kris?
- Men visst har det vart mindre skriverier den senaste tiden? De senaste veckorna? Jag respekterar lokalpolitikerna och inser att de har ett mycket svårt jobb. Vi ska inte lägga oss i vad de gör, om det inte berör
LKAB:s sakfrågor.
&tempmargin;Släpper du en nyhet här? Att LKAB fortsättningsvis inte kommer att ha synpunkter på till exempel var Kiruna centrum ska ligga eller badhusets placering?
- Ja, exakt. Kommunerna har monopol på detaljplanearbetet. Vi har en vision som vi har presenterat och vårt bud till alla i samhällena är - bygg inte på malmen, för då stoppar vi LKAB.
&tempmargin;Jag fick med mig en fråga från en Kirunabo, kan ni inte bygga en idrottsarena, en LKAB-hall för ungdomarna?
- Det är en ny tid idag, vi måste inse det, säger Lars-Eric Aaro.
Han får många påtryckningar om att LKABs pengar ska användas så kallat samhällsnyttigt i malmfältsområdet.
- De pengar vi har måste vi använda till att utveckla företaget, vi måste få bättre produkter och sälja dem till nöjda kunder. Det är det viktigaste för Norrbotten. Min viktigaste uppgift inför kommuninnevånarna i Malmfälten är ett lönsamt och konkurrenskraftigt LKAB, det ger förutsättningar för en framtid . Vi avgör inte vår framtid, det gör kunderna, så är livsvillkoren för alla företag. Så var det också i järnhandeln i Vittangi, för att det skulle fungera så var det tvunget att vara mer pengar i kassan i slutet på dagen än i början.