Ibrisagic tror på klack-effekten

Folk måste skärpa till sig och ta ansvar för sina egna liv. Så tycker Lulebon och moderaten Anna Ibrisagic. Men viktigast av allt: EU måste växa för fredens skull säger den omvalda parlamentarikern.

Anna Ibrisagic greppade tag i Helgs Lina Norberg Juusos fot för att kika in klackskorna hon köpt                                 inför mötet med moderatpolitikern.

Anna Ibrisagic greppade tag i Helgs Lina Norberg Juusos fot för att kika in klackskorna hon köpt inför mötet med moderatpolitikern.

Foto:

Intervjun2009-06-13 06:00
➤ Hej Anna Ibrisagic, jag köpte nya högklackade skor inför mötet med dig. Jag läste nämligen att du tog högklackat på dig när du skulle möta socialdemokraten Björn Rosengren i en debatt för länge sedan. Högklackat kan ge positiv psykologisk effekt var din tanke och jag behövde lite mer självförtroende inför den här träffen.
- Ha ha ha, gjorde du? Det måste jag blogga om. Men jag ångrar lite den där debatten med Björn Rosengren, jag knäckte honom. Med de där högklackade skorna såg jag jättelång ut, han är ju kort och jag lutade mig fram över honom, han var tvungen att luta sig bakåt (här visar Anna Ibrisagic med hela kroppen hur deras kroppsspråk var under den politiska duellen). Efteråt sa han till sina sossetanter att jag var o-kompetent, då knackade jag honom på axeln och sa, hördu Björn, det heter inkompetent. Jag var tvungen att bevisa mer som invandrare, ung och kvinna.
- Om du skriver att jag säger sossetanter, så måste du skriva att de i sin tur kallar mig för högerspöket eller moderatkärringen. Då kontrar jag.
➤ Jag har hört att du kallar moderaten Hans Swedell för lilla gubben.
- Ha ha, det mesta du hör om mig stämmer nog.
Vi träffas prick 9.30 som avgjort. "Det är bara svenskar och tyskar som är så noga med tiden. I EU-parlamentet kommer folk först kvart över nio om ett möte börjar nio. Men vi svenskar lär oss aldrig, utan fortsätter komma i tid". Anna Ibrisagic kärnfrågor är fred och säkerhet. Hennes tes är att ju fler länder som är medlemmar i EU, ju tryggare är freden.
Naturligtvis är Anna Ibrisagic färgad av att hon själv kom som flykting till Sverige efter att ha flytt från kriget i Bosnien.
➤ Spelar det någon roll vem som sitter där borta i Bryssel?
-   När man ska utvidga Europa så gör man i en viss riktning, i en viss grad, och hur den graden eller riktningen blir gör skillnad. Säg att du kör bil och gör en liten justering med ratten åt något. Kör du sen 3 000 mil är det stor skillnad vart du gjorde riktningen, du hamnar i Aten eller Polen.
➤ Vad säger du om Piratpartiet.
- De kommer att få det svårt. De står så långt ifrån alla andra partier i sin frågor om till exempel upphovsrätten.
➤ Om du inte var politiker, vad skulle du syssla med då?
- Jag skulle inte vara orolig, jag har aldrig varit arbetslös. Jag kom som flykting till Sverige med en liten baby, jag hade tusen svenska kronor. Tänk dig själv att vara i en sådan situation. Jag hade jobb på en vecka, för mig var det otänkbart att gå på socialbidrag. Mina föräldrar är likadana. Jag läste in en två-årig kurs, svenska för invandrare på en månad och sov fyra timmar per natt. Nu jobbar jag sexton till arton timmar per dag och är aldrig ledig. I EU-parlamentet fattar vi tusen beslut per år, och det ska förberedas och gå igenom. Så jag är van att jobba hårt.
➤ Tycker du att folk ibland ska skärpa till sig och spotta i nävarna mer för att själva styra upp sina liv?
- Ja, svarar jag, jag kan ju inte ljuga. Gnäll gör ingen nytta.
➤ Kan du förstå att alla inte kan vara lika drivna som du och att alla har olika förutsättningar?
- Ja, naturligtvis. Det handlar om att växa upp i en viss miljö också. Här i Sverige har man levt i ett samhälle där socialdemokraterna under lång tid haft makten. Inställningen har blivit att någon annan, staten, ska fixa allt. Staten ska ta hand om barn och gamla, staten fixar jobb och bidrag. Det är klart, har man levt så i några generationer att någon annan ska fixa saker, så blir man en produkt av sin tid. Vi måste nu hitta tillbaka till inställningen att man själv ska ta ansvar för sitt liv. Staten ska hjälpa till ibland när det behövs, säger hon.
På ett papper skriver hon ett ord, på hennes eget skriftspråk. Jo, det är sant. Hon har utvecklat ett eget skriftspråk tillsammans med sin syster som barn, nu anteckningar hon på sitt eget språk på alla politiska möten.
- En gång när jag lämnade ett möte såg jag en sosse luta sig över mina anteckningar för att se vad jag skrivit. Det ska aldrig hända igen, bara jag kan läsa vad jag skriver, förklarar hon.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om