Skotska med Glasgow-brytning kan vara knepigt att förstå. I exhalterat, speedat tempo blir den ännu svårbegripligare.
Och precis så låter Norman Blake, Teenage Fanclub, i mobiltelefonen.
- Vi är i Aberdeen, turnén går toppen och vi har väldigt kul tillsammans. Gerry (Gerald Love, reds anm) har precis köpt en massa plattor, säger Norman - tror jag att han säger - och hans entusiasm över att vara ute på vägarna igen är inte att ta miste på.
Indiemusikens gubbrockare
På många sätt är Teenage Fanclub det ultimata gubbrockbandet för skivsamlande indienördar uppväxta på 90-talet, förenade av en vemodig insikt om att den bästa musiken gjordes för länge sedan. Ända sedan genombrottet Bandwagonesque från 1990 har bandet förvaltat ett arv efter musikhistoriens klassiska band och gjort det med en så sympatisk fingertoppskänsla, att de har varit omöjliga att motstå för alla med hjärtat kvar.
I dagarna släpptes nya skivan Shadows, fem år efter Man-Made och bandets finaste stund sedan mästerliga Songs from Northern Britain 1997.
Ni stressar inte fram skivorna direkt?
- Nej. Efter Man-Made gjorde vi en lång turné, besökte så många länder som möjligt. Sen tog vi semester ett år. Arbetet med det nya låtmaterialet tog oss ytterligare två och ett halvt år... No rush, you know, säger Norman Blake, mer sansad nu.
Pastoral skiva
Teenage Fanclub var sugna på något annorlunda efter Man-Made, som producerades av amerikanen John McEntire (Tortoise) i hans studio i industritäta Chicago.
- När vi gjorde den kunde vi inte ta med oss alla instrument till USA. Vi hade bara en gitarr var, principen var att förenkla allt och låta John bestämma.
- Nu däremot packade vi in alla gitarrer och keyboards vi hade samlat på oss genom åren i en van, åkte ut på landet och spelade in själva. Vi la ner mycket mer tid på instrumenteringen och de vokala arrangemangen, allt är mer komplext. Vissa låtar på Shadows har 50-60 pålägg i studion, säger Norman.
Låtarna spelades in i lilla Norfolk i västra England, med sångtexter inspirerade av den lantliga idyllen.
From the western isles to the Tasman sea/There’s a world of men and machinery
But the birds still sing and the sun shines free/No, I don’t need much when I still have thee
(When I still have thee, Teenage Fanclub)
- Yeah! Skivan har en pastoral, somrig känsla. When I still have thee är nog min egen favorit bland mina låtar på skivan. Jag testade att skriva en "stream of conciousness"-text, vilket visade sig funka.
Tre låtskrivare
En av de unika sakerna med "The Fannies" är att bandet - precis som The Beatles - är begåvade med tre kompositörer, alla med sina signum och temperament.
Norman Blake ser det som en stor ynnest.
- Det hjälper oss att upprätthålla en viss kvalitet. De flesta band har bara en låtskrivare. Vi behöver inte känna samma press, jag kan ta en paus från musiken när den inte kommer naturligt.
Trogna lyssnare urskiljer utan problem hur Norman, Gerald och Raymond sätter sin egen prägel på låtarna.
De ringande gitarrerna och vokalharmonierna är intakta men i de små nyanserna hörs hur Teenage Fanclub hela tiden utvecklas och förfinar soundet till perfektion.
Mer surmagade kritiker tycker ändå att deras skivor låter likadant, med recensioner fyllda av samma gamla Byrds/Beach Boys/Big Star-jämförelser som har förföljt bandet i alla år.
- Vad kan du göra? Slö journalistik. Visst gillar vi Beach Boys och Byrds men det finns tusen andra saker jag lyssnar på också. Senaste tiden har jag lyssnat på mycket reggae, Lee Perry och ska. Gammal soul också, som Jackie Wilson.
Födda fel decennium?
Med tanke på alla 60-talsinfluenser som ekar genom musiken kan man ibland undra om bandmedlemmarna växte upp i fel decennium, som tonåringar i Glasgow under det tidiga 80-talets grå, postpunkiga epok.
- Nej tvärtom, jag föddes i helt rätt tid. Jag var 15 år när Postcard (klassiskt skotskt skivbolag, reds anm) började släppa skivor, med band som Orange Juice som gillade både punk, soul och disco. Det blev en uppenbarelse, att få göra musik precis som man vill.
- Den inställningen är nog typisk även för dagens skotska band, som Franz Ferdinand, säger Norman Blake och återigen går det fort när han pratar med sin skotska dialekt.
Blake låter också peppad inför sommarens turnébesök i Sverige, när "The Fannies" bland annat spelar på festivalen Storsjöyran i Östersund i slutet av juli.
Visste du att Östersund har ett eget sjöodjur, precis som "Nessie" i Skottland?
- Verkligen? Well, antar att deras monster är skapat av någon turistbyrå, precis som Loch Ness-odjuret... Men jag tar defintivt med mig kameran, säger Norman Blake.
Melodins mästare
20 år efter debuten är Glasgows stoltheter Teenage Fanclub tillbaka med ett av sina mest hyllade album. I sommar sprider de sin solskenspop på festivalerna - däribland Storsjöyran i Östersund. NSD ringde upp låtskrivaren Norman Blake och försökte hänga med i hans skotska dialekt.- Vi kommer alltid att handla om låtar, melodier. Du vet, vi gör inte dansmusik.
Foto:
Fakta/Teenage Fanclub
Medlemmar: Norman Blake, Raymond McGinley, Gerard Love och Francis Macdonald. Alla bor kvar i Glasgow utom Norman Blake som lever i Kanada med sin fru.
Bakgrund: Bildades 1989. Genombrottet kom under grungeepoken med skivan "Bandwagonesque" som utsågs till 1991 års bästa av flera tidningar - före bland andra Nirvanas "Nevermind".
Diskografi: "A catholic education" (1990), "Bandwagonesque (1991), "The King" (1991), "Thirteen" (1993), "Grand prix" (1995), "Songs from Northern Britain" (1997), "Howdy!" (2000), "Man-Made" (2005)
Aktuella: Med nya skivan "Shadows" och turné. I slutet av juli spelar Teenage Fanclub på Storsjöyran i Östersund.
Så jobbar vi med nyheter