Vi träffas i caféet på nedervåningen i Kulturens hus. Det är ingen slump. Börje Ekström älskar det här huset och ser det snarast som symbol för sin stads förändring och utveckling.
– Det är Kulturens hus och HBTQ-rörelsen som har gjort Luleå till vad det är i dag, säger han.
I övrigt lider han av värmen, vilket faktiskt ledde fram till att intervjun fick skjutas upp en gång. Men nu sitter vi här, Börje med en latte ("det beställer jag alltid") och en reporter som svalkar sig med mineralvatten.
Vi har mycket att prata om men det känns naturligt att börja vid Mikael Niemis ord och det otroliga att Pajalas pridetåg både blev av och slutade med succé.
– Jag blir alldeles rörd när jag hör det för Niemi har själv haft en enorm betydelse för öppenheten i Norrbotten och i Pajala.
På vilket sätt?
– Det han har skrivit både i böcker och i pjäser. Till exempel succén "Populärmusik i Vittula". Den slutar på ett delikat sätt, åtminstone för den som är gay. Det handlade om minnet av en pojkes kyss. Det tyckte jag var en så fantastiskt vacker liten öppning för acceptansen.
Hur ser du på att det arrangerades ett pridetåg i Tornedalen i år?
– Det är en fullständig revolution. Jag börjar nästan gråta när jag tänker på det. Det är extra jubelvärt eftersom Tornedalen så länge plågats av att ligga i periferin, att ha ett laestadianskt tryck och att ha den norrbottniska jävla mansrollen som fortfarande är ett problem. Att då få ett pridetåg att funka där, med mycket folk och utan attentat, är fullständigt fantastiskt.
Och Kirunas ishockeylag vill spela i regnbågsfärgerna?
– Ja, tänk. Ett HBTQ-certifierat lag i Sveriges nordligaste kommun. Nu börjar jag nästan gråta igen. Det är egentligen helt osannolikt. Idrotten har ju en fostrande uppgift och ingen ska behöva bli petad eller mobbad för sin sexuella läggning.
Brukar du själv gå i Pridetågen?
– Jag har faktiskt missat Prideparaden i Luleå de två första åren. I år tänkte jag bara gå och titta, men såg att det var något helt annat än i Stockholm, så jag klev in och gick med i tåget. Det var fantastiskt. Fullt av öppna människor i alla åldrar.
Du får det att låta väldigt positivt, att det inte var som i Stockholm?
– Ja, jag tycker Pride i Stockholm blivit karneval och jag är väl för gammal och urtråkigt svensk. Det framställer homosexuella män lite som cirkusartister. De flesta av oss är ju inte alls så. Där är det sminkade drugor som Babsan. Jag har faktiskt slutat att titta på Pride i Stockholm.
Börje Ekström berättar att han minns hur det var, långt innan Pride, regnbågsfärger och folklighet.
– Det kallades för frigörelsemarsch och det var väl ett hundratal personer som gick med plakat. Tågen gick i Stockholms innerstad och var främst politiska.
Du är stockholmare och kom till Luleå 1978. Hur var det att vara bög då?
– Det var något helt annat. Det var inget man skyltade med. Jag brukar skoja och säga att jag tycks vara den enda pensionerade bögen i Norrbotten.
Var Luleå en bögfientlig stad?
– Ja, det kanske det var. Men jag har tack och lov själv varit väldigt förskonad från hot. Men i början vågade jag inte komma ut helt. Jag anförtrodde mig till en kvinna på mitt arbete. Sedan blev jag allt mer offentlig med tiden. Man kan säga att jag kom ut genom två tidningsartiklar. Sedan började jag engagera mig ordentligt inom RFSL.
Du engagerade dig även politiskt i Miljöpartiet?
– Ja, jag minns att jag var suppleant i landstinget. Där ställde jag en fråga till ansvarigt landstingsråd vad de hade för planer för HIV-preventionen i länet. Svaret var: "Det problemet är inte aktuellt i Norrbotten". Jag blev alldeles paff. Jag borde ha replikerat: det beror på att alla norrbottniska bögar flytt till Stockholm.
Vad tänker du när du ser tillbaka på hur det var för 30 år sedan och hur det är i dag?
– Att vi kommit långt, men att det fortfarande finns mycket kvar. Mitt råd till ungdomarna är att inte bara surfa på frihetsvågen utan att engagera sig. Frihet och demokrati måste alltid försvaras. Mörkerkrafterna finns överallt. Putin betyder förresten fnask på franska, det tycker jag är lite roligt.
– Sedan får inte ungdomarna glömma bort HIV-problematiken. Smittan finns fortfarande kvar. Så fortsätt vara försiktiga.
En person jag verkligen beundrar:
"Jag måste svara Jonas Gardell. Jag beundrar honom av hela mitt hjärta. En genial och mångsidig konstnär som har betytt enormt mycket och som har skrivit 80-talets böghistoria. Jag minns en kulturnatt för många år sedan då Gardell uppträdde högst upp i gamla biblioteket. Det var en otrolig succé med ovationer och krav på extranummer. Då sa Gardell att han kunde tänka sig ett extranummer till om alla sa efter honom: Jonas Gardell – homosexuell". Det var så genialt för på den tiden var det till och med obekvämt för bögar att ta det ordet i sin mun.