Boktips om fiske

Sportfiskelitteraturen har en mycket lång tradition i det här landet. Det kan bero på att svenskarna alltid har varit ett folk nära havet, sjöarna, skogarna och fjällen. En god fiskebok kan också förlänga den långa och mörka vintern som vi har begåvats med.
När jag som nioåring vann en teckningstävling i skolan fick jag upp ögonen för Hans Lidmans numera odödliga alster. Det berodde på att priset för tävlingen var en bok som hette ”Nappatag”, kom ut 1955 och var skriven av just Hans Lidman. Precis i den perioden hade jag blivit inlärd i bäckmetes svåra konster och öringen blev med tiden min absoluta favoritfisk.
Förträfflige Lidman.
Nu har det gått många år sedan händelsen men fortfarande kan jag läsa om en och annan av Lidmans böcker. Min favorit i hyllorna heter ”Där fjällfisken hugger” och kom ut 1948.
Förutom att innehållet är en skön läsning ger den också klara besked om hur illa vi har skött våra fiskevatten. I och för sig är det en bedrövlig läsning, bland annat med tanke på hur det gick med många fina fjällsjöar i slutet av fyrtiotalet. Det här är absolut en fiskebok som alla politiker och andra makthavare borde läsa.  
Jag har alltid upplevt Lidmans böcker som något förmer än många andra i samma genre. Den skönlitterära ådran slår igenom, drömmarna kommer fram och fantasierna tar fart. Samma känsla har jag fått vid genomläsning av Ragnar Arbman, Juhani Aho, Rolf Smedman och Leif Milling. Där finns en bunt böcker som kan ge tankarna den fria flykten mot drömska horisonter.
Min egen författarbana har naturligtvis varit präglad av den naturromantiska ådra som fanns i den äldre litteraturen. Naturligtvis ville jag ha med drömmarna, nostalgin, men också realiteter som vattenkraftsutbyggnader, försurningar och en bredare kommersiell utfiskning.
Vän av ordning kanske funderar var i min värld sådana giganter som Nils Färnström och Lars-Åke Olsson finns. Jo, de finns självfallet med i mina favoriters bokhög, men inte helt under de premisser som de ovanstående. Färnström och Olsson är för mig de eleganta teknikerna med en enastående facklig kunskap gällande bland annat flugfiske, entomologi och tidshistoria. De ovanstående författarna var självfallet också duktiga i dessa ämnen men lade mer tyngden på det bredare berättandet.
Den gamle och havet.
På senare tid har det poppat upp omdömen om dylik litteratur i recensioner och annorstädes. Man tar tag i begrepp som litteratur och skönlitteratur, funderar och klurar.
 
Därför har det varit intressant att läsa Svenska Akademins ordbok på internet beträffande definitionerna av orden. ”Skönlitteratur är litteratur som fyller vissa estetiska krav, innehåller fingerade händelser och personer och som är avsedd för ett konstnärligt uttryck eller som underhållning”. Allmänt kanske man kan säga att skönlitterära böcker är alster som är berättande och som inte klassas som faktaböcker.
Förutom skönlitteratur finns naturligtvis facklitteraturen och poplitteraturen. Det sistnämnda kan sägas vara böcker som är omtyckta och populära hos en större grupp av människor och oftast produceras dessa i massupplagor och även som serier, film etc.
Utifrån de uppradade statuterna kan knappast någon av våra fiskeförfattare rankas som rent skönlitterära. Boken ”Den gamle och havet”, en gång skriven av Ernest Hemingway, ter sig för mig som en skönlitterär fiskebok.
Skönlitterära fiskeböcker?
Jag tycker det är underligt att en del recensenter genast vill sätta in oss författare i olika fack. När jag kom ut med min första bok, ”Hemma hos storharren”, 1981, skrev en recensent att jag var influerad av Hans Lidman. Det berodde bland annat på mina beskrivningar av den gamla sotpannan och de drömmar som jag omgav mig med. Resonemanget skulle i sin tur betyda att Lidman hade den litterära äganderätten på både sotpannor och drömmar?
På senare tid har jag också blivit hopkopplad med Nils Färnström, mycket beroende på den entomologiska boken ”Westrins fjällflugor” som kom ut 2005. På sätt och vis blir vi alltid jämförda med andra och då faller också det personliga egenvärdet.
Numera diskuteras å det livligaste huruvida vi fiskeförfattare över huvud taget är skönlitterära eller inte. Till vilken nytta kan man tänka? Jag har varit medlem i Sveriges Författarförbund sedan 1985 och finns i matriklarna som både fack- och skönlitterär författare. Det är precis där som jag tror att de flesta i min genre också placeras.
Kan det vara fult att göra ett skönlitterärt försök i någon fiskebok? Knappast. Men det verkar som om den skönlitterära boken har en finare plats i det litterära rummet än gängse fiskeböcker. Jag vet att Hans Lidman ondgjorde sig över detta och jag är den förste att hålla med. Till yttermera visso verkar det som om vissa recensenter inte tror att en fiskeboksförfattare har någon bredare kunskap om det svenska språket.
Utifrån det snäva konstaterandet kan jag dra slutsatsen att en fiskebok enbart ska handla om fiske och att alla drömska överträdelser anses som ”Hötorgskonst”. Här finns ett misstroende mot oss i branschen, något som har irriterat mig i alla tider.       -