Klimataktivisterna tycker att människan varit en omdömeslös knasboll som överkonsumerat omåttligt utan tanke på att naturen tar skada.
Visserligen har vi börjat ställa en del till rätta för att kompensera våra misstag. Men vi har gjort på tok för lite, trots att vi länge haft både tid och kunskaper.
Redan 1951 konstaterade marinbiologen Rachel Carson:
”Vi som nu är i livet får bevittna en överraskande klimatförändring... Överallt hittar man tecken på att jorden blir varmare och varmare på nordpolskalotten... Golfströmmen har tilltagit så starkt i volym att den nu för fram en avsevärd mängd varmt vatten.”
Carson pekade på naturens egna förlopp och sådana som människan förorsakar. I böcker som Havet och Tyst vår fick hon oss att se igenom den svarta röken från vulkaner och skorstenar. Vi varnades för bekämpningsmedel, smältande isar och temperaturökningar.
Det blev starten för miljörörelsen och upprinnelsen till världens första miljökonferens i Sverige. Men växthuslarmen hade kommit långt tidigare. Redan 1896 visste vi att koldioxid stänger in värmestrålning. Så varför har det tagit så lång tid?
Den frågan ställer också Greta Thunberg när hon predikar att klimatklockans fjäder är utsliten. Retoriskt drar hon konsekvensen till sin spets för att ge oss panik: Huset brinner, släck elden!
Greta är på väg att få samma internationella lyskraft som Olof Palme och Dag Hammarskjöld en gång hade. Hennes kommunikativa genomslag når unga och gamla över hela jorden. Hög som låg. På gator och torg, i skolor och parlament.
Att känna sympati för Gretas gärning är lätt. Även om jag inte köper hennes kategoriska profetior rakt av, tror jag att nyttan hon ”hafva gjort för menskligheten” gott räcker för Nobels fredspris.
Märk väl, Gretas insatser omfattar inte bara det funktionsnedsatta klotet. Av bara farten bjuder hon på lite vardagsnära folkbildning om de neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna också. Beteenden som man förr blev kallad byfåne eller spärrades in på hispan för, diagnostiseras i dag som exempelvis Aspbergers syndrom, autism och adhd.
Greta Thunberg tackar Aspbergers för att hon kan fokusera på sin opinionsbildning utan att distraheras av sociala samspel eller emotionella hänsyn.
Hackern Lisbeth Salander och kriminalaren Saga Norén blev älskade, nästan kanoniserade, för sina diagnoser i Millenniumtrilogin och tv-thrillern Bron. Nu charmas vi av konstnären Lars Lerin och hans funktionsnedsatta lärlingar. Och förstås av fenomenet Greta Thunberg.
Deras gemensamma mission: Funktionsnedsättning behöver inte vara ett hinder utan en möjlighet.
Samtidigt som jag bländas av aktivisten Gretas oförtröttliga driv att rädda världen, skräms jag av barnet Greta som bär på så mycket oro och ansvar. Hur länge ska hon orka?
Över hennes sköra uppenbarelse svävar en nästan religiös aura. Tankarna nuddar vid Martin Luther, den orubblige, som förbannade kyrkans dubbelmoral att låta orättfärdiga köpa sig fria från begångna synder.
När jag bokar flygbiljetter, tankar bilen och lägger oxfilén på kolgrillen märker jag att Greta tagit Luthers plats på min axel: Ändra livsstil, ditt gamla fossil. Miljösynderna kommer du inte undan, väser hon.
Snart kommer mänskligheten att ta in det obegripliga. Kanske sker uppvaknandet när vi inser att klotets funktionsnedsättning inte bara är ett hinder utan en möjlighet att göra nåt smart.
Det är troligt att vi först drar en lättnadens suck. Sedan kommer vi att glädjas åt att vi löste problemet. Tack vare Greta.