Vi möter Jessica Lundmark, 31, och Magnus Lundmark, 31, i villan vid Piteälven i Hortlax. Jessica har just kommit hem från sitt arbete som barnskötare i förskolan, Magnus har en ledig dag från jobbet som skötare på rättspsykiatriska avdelningen i Öjebyn. Dottern Nelly och den 16-åriga familjehemsplacerade tonårsflickan är i skolan och pojkarna som är 3 och 4 år gamla, och syskon, är i förskolan. Ett stort lugn fyller det stora välordnade och avskalade hemmet.
– Vi vill hålla den här våningen ren från onödiga saker och ha bara de möbler som behövs för umgänge. Någon teve har vi inte här utan vi pratar med varandra, läser böcker, spelar spel, ritar och håller på med andra lugna aktiviteter. Och vi går ofta ut i naturen som vi har runt knuten. Barnen får göra av med energi i pulkbacken och med annat. Sedan sover de gott, säger Jessica.
Jessica blev själv familjehemsplacerad redan när hon vara alldeles liten och vet vad vad hon och Magnus betyder för de barn som kommer till dem.
– När jag var fyra år fick jag komma till ett familjehem som sedan blev mitt permanenta hem. Det är de föräldrarna som jag ser som mina riktiga föräldrar och tre andra flickor som var placerade hos dem är som mina systrar, säger Jessica och berättar att hon nog var ganska jobbig under sina tonår.
Magnus säger:
– Jessica hade blivit så sviken. Det förstod föräldrarna i familjehemmet och lät henne leva ut sin frustration. Så gör vi också nu. Tonårstiden kan ju vara jobbig för alla och när barnen till exempel har träffat sina biologiska föräldrar så kan de få jobbiga funderingar omkring att inte kunna leva med dem som andra barn. Då är det viktigt att vi finns där och låter de få utlopp för det jobbiga. De små kan inte sätta ord på det utan visar sin frustration på annat sätt.
Jessica säger att hon, sannolikt på grund av sin egen trassliga bakgrund, är bra på att ”läsa av personer” och se när något inte är som det ska.
– Jag tror att jag kan förstå på ett annat sätt, säger hon.
Samtidigt vill Jessica och Magnus verkligen uppmuntra alla människor som tycker om barn och har plats, energi och tid för fler än de eventuella egna barnen att öppna sina hem.
– Det är inte så märkvärdigt. Ett familjehem är som vilket hem som helst, med samma problem. Det blir några fler personer bara. Vi har tagit emot sammanlagt sju barn och det enda som har varit riktigt jobbigt är när det har blivit dags att skiljas från barnen. Då har det varit tårar. Men kontakten mellan oss finns ju kvar, säger Magnus.
Ett barn som de haft hand om var ett ensamkommande flyktingbarn och Jessica säger:
– Han och Nelly kom väldigt nära varandra och det blev mycket tårar när han flyttade till Umeå för att studera. Han var jätteduktig och målmedveten, och ville skaffa sig utbildning och jobb så snabbt som möjligt.
Jessica är den som har tagit ledigt från jobbet och varit hemma med barnen när de har kommit. Hon påpekar att det är otroligt viktigt att ta sig tid att lära känna och bli trygga med varandra.
– Jessica är den som står närmast barnen. Jag finns förstås också där för dem och är den som brukar ta diskussionerna med de lite äldre barnen om hur man ska vara mot andra, om rätt och fel och om var gränserna för vad man kan göra och inte göra går, säger Magnus.