Det var trängsel och förväntan i luften när utställningen Sjáragärrge öppnades på torsdagen och förra årets Asa Kitok-pristagare fick visa sina alster.
Fia Kaddik är fortfarande tagen av ha att blivit utvald till stipendiat, trots att det har gått ett år sedan hon fick beskedet:
– Det var väldigt stort, eller ÄR stort, jag har väl inte riktigt fattat det än. Det är väldigt mycket känslor, både det ena och det andra. Egentligen är jag mest rörd, det är så mäktigt. Lilla jag har fått en sån här utmärkelse, får vara med den här storslöjdarklassen. Jag tycker inte själv att jag är det, jag är fortfarande jag.
Fia Kaddik har haft Asa Kitoks dotter, Ellen Kitok Andersson, som lärare.
– Men mina första lärare var mamma och farmor, jag började redan som barn. Sedan hade jag ett avbrott då jag gjorde annat, men 2000 flyttade jag till Jokkmokk och fick Ellen Kitok Andersson som lärare.
Av Ellen Kitok Andersson fick hon en hornpryl.
– Hon sa ”förvalta den här, ta tillbaka roten”. Det låg där och grodde. Sedan dog Ellen, och de ringde från Samernas och frågade om jag ville bli lärare i rot.
Fia Kaddik håller också egna kurser i rotslöjd på olika håll. Men hon slöjdar även i andra material, väver, syr i skinn och syr skor och koltar.
– Jag får tunnelseende annars, jag måste lägga bort det och göra annat.
Rotslöjd är ett mycket tidskrävande hantverk, men Fia Kaddik ser det snarare som en fördel:
– Det är ett material som man inte kan stressa fram eller hasa fram, och tro att jag hinner en skål på en kafferast. Det gör man inte. Man sitter och binder, och när man har gjort ett varv så har det gått en och en halv timme, man har bara hunnit det där varvet. Dels ska man tänka mönster, för det är lite matematik i det också. Och sen får man slut rot, man måste byta, skarva, eller så går det av en rot när det går som bäst. Det tar sån tid.
– Jag förstår Ellen som en gång sa att hon går in i sig själv när hon sitter med rot, det gör jag också. Jag blir som i en liten bubbla. Rot, och andra naturmaterial, är väldigt rogivande. Det är levande ting, man måste handskas varsamt med dem.
Hon får idéer till sina alster från lite olika håll, och ibland blir det något helt annat än vad hon har tänkt från början.
– Ibland har det skenat iväg. Men det finns saker som jag ska göra, som bara finns i huvudet. Jag påbörjade tidigare, men då blev det inget alls. Men jag ser det som att det inte var tänkt att jag skulle börja riktigt än.
Fia Kaddik känner speciellt mycket för ostformar:
– Det är det äldsta som finns i den samiska världen, tack vare att de hade renar och renmjölk. Men i dag, i den här plastvärlden, ser det annorlunda ut. Alla kan göra ost, recept finns på nätet och mjölk och ostlöpe går att köpa. Sen gör man ost. Men varför ska man göra den i durkslag av plast när det finns ostformar av rot?
Någon press har hon inte känt inför utställningen, och hon har inte varit nervös:.
– Ellen, Asa, och alla stora rotslöjdare som funnits har gjort sin egen grej. Jag kopierar ingenting av vad någon annan har gjort, jag vill vara egen. Det blir som det blir.
Utställningen är mer än bara föremålen. Hon har vävt in naturen, kåtan, björken och stenarna, symboler som märks. Ett bildspel som visar rotslöjd, från hämtningen av roten i skogen till ett färdigt alster.
– Det är för att alla ska förstå vilket jobb som ligger bakom.
Hon har också använt sig av glaspärlor.
– Det gillar jag. Pärlor är väldigt kännetecknande för Arjeplog, mina hemtrakter.
En monter visar hennes egen historia som slöjdare, med det första egna alstret, en rotkorg med handtag i miniformat. En ostform från hemtrakterna vid Piteälven från 1824 och två formar som Fia Kaddik gjorde tillsammans med Ellen Kitok Andersson finns också med.
Även egna foton ingår i utställningen.
För att lyfta fram ungdomarna har hon startat ett samarbete med två unga slöjdare; Patrik Jonsson och Niklas Pittja Granlund, som medverkar i utställningen.
Som ung var Fia Kaddik en lovande alpin skidåkare som drömde om ett OS-guld i slalom.
– Det bidde inte så. Men, om jag säger, det här stipendiet är OS-guld i duodji, sameslöjd.