I allas hjärtan brinner en eld för något vi bryr oss om. En eld som sällan är lättsläckt. En eld

som snarare flammar upp större och rödare ju mer vatten som slängs på den. I den unga

samiska kvinnan Annés hjärta flammar kärleksfullt eldslågorna för lille Michael. Fru Schultz

och överste Schultz nyfödda son, som i kulornas smattrande och fiendens hotfulla inmarsch

glöms kvar i ett Rovaniemi ställt öga mot öga med Nazityskland. Anné blir, precis som

Michael, lämnad kvar åt sitt öde och har inget annat val än att ta den lilla pojken under sina

vingar. Insvept i en filt bär hon med sig barnet på en resa norrut kantad av motgångar som

gång på gång får henne att tappa balansen, snubbla till och nästan ramla.

Året är 2022 och i teaterns första scen kastas man handlöst in i rättssalen där det doftar starkt

av allvar. Parterna, som å ena sidan företräder Utsijoki kommun och å andra sidan är

samernas röst, turas om att avfyra juridiska termer och argument om vem som egentligen

äger jorden i området. Samerna anser att man ska se det hela ur ett historiskt perspektiv.

Marken är deras. De har villkorslöst älskat den innan någon annan ens satt sin fot där.

Utsijoki kommun hänvisar däremot till lagar där staten säger sig äga marken. Lagar var dock

ett framtidens ord när samerna först började bruka marken. Och Utsijoki kommun har inte

brytt sig om marken då den förödande gasolyckan blev en konsekvens av gasutvinningen

som samerna högljutt försökte sätta stopp för. Dock kvarstår frågan: vem äger jorden?

Mina ögonen går som pingisbollar mellan parterna och i en kort sekund hinner jag tänka att

jag snart kommer att tappa greppet. Men jag gör aldrig det. En berättarröst, stadig som en klippa

och varm som dess solbelysta vägg, griper tag i mig. I 90 minuter är tempot högt, men

berättarrösten släpper aldrig min hand. Inte förrän i de sista minuterna, när jag på skakiga

ben tvingas stå själv och häpnas över teaterns vändning.

Lokalen är liten och intim. Det känns som en historielektion i teaterform. I ena sekunden

grips man av allvaret i budskapet, för att i nästa sekund brista ut i skratt. Annés band till

Michael blir en slående symbol för samernas rättigheter. Trots att Anné och Michael inte

delar DNA har hon villkorslöst uppfostrat honom till sin egen precis som samerna genom alla

tider brukat sin jord omsorgsfullt, oavsett vad.

I programbladet står det "Till dem som har omtanke, till dem hör naturens gåvor. Barnet hör

till modern, som fostrar det till ansvar". Jag läser det och går ut. Trots kylan utomhus går jag

därifrån med en värme i kroppen av hoppet denna pjäs ger mig.