2011.
Det var året jag bestämde mig för att aldrig flyga i samma flygplan som min man. Låt mig berätta det hela för dig.
Det var sensommar. Det var en resa som var bestämd sedan rätt länge. Italien. Bara han och jag. I Rom. Dit ska ju alla vägar leda.
Biljetterna stod för så mycket. En längtan efter tid tillsammans. En längtan efter middagar och långa samtal. En längtan efter att gemensamt, tillsammans uppleva en stad med dundrande historia, en stad med omskriven arkitektur.
Barnen skulle vara med deras farmor i några dagar. Min ångest kom smygande, liksom tassande och trippade veckorna innan avresedagen. Men stora delar av ångesten lyckades jag ignorera och skita i, gå runt. Men ångest är som ångest är, försök till avvisande från min sida ökade ångestens fotsteg och det blev tillslut ett klampande och stampade som krävde uppmärksamhet.
Dagen innan avresan var det en högljudd orkester i mig. Jag som avskyr högljutt och jag fick till slut sådär tunnelseende, vet du? Har du känt det? Vill det sig illa blir andningen icke-yogisk, det vill säga ytlig och högt upp i bröstkorgen och det är då det kan börja sticka i fingrarna. Har du känt det? Vet du?
Men jag lyckades hålla andningen under strikt kontroll ( djupa lugna andetag) och ringde barndomskompisen. Vädjade om ett löfte: Om flyget kraschar och jag dör och min man dör samtidigt, ser du till, LOVAR DU, att se till att mina barn får det bra hos min eller hans familj? Visst kontrollerar du att barnen hamnar hos nära och kära och ingen får skilja syskonen åt.
Hon lovande. Lovat är lovat och jag gav ångesten en liten käftsmäll, men fick en värre smäll tillbaka.
Vet du, jag blir så där disträ när jag är rädd, går in i en liten glaskupa och försöker göra rätt och vara i nuet, men jag ÄR I skräcken. Det är svårt att tala ordentligt när man är rädd, har du testat? Vet du?
Svärmor såg och förstod och jag talade om min dödsrädsla, att jag skulle dö ifrån barnen i en flygolycka och mannen skulle dö ifrån barnen och hur var jag funtad som skulle resa utan barnen? Riskera att göra barnen föräldralösa? Det är högst onaturligt och biologiskt stört. Så kände jag. Ångest och skam och skuld och jag ville mest lägga mig ner och inte resa någonstans någonsin. I Norge härjade en man på Utöya, vi visste inte mer än så och livet var så hotfullt. Då sa hon, svärmor, att tänk om ödet är annorlunda än de scenarierna med flygkrascher jag skapade hejvilt i tanken. Tänk om det är så att ifall jag inte flyger till Rom, så går jag istället över gatan med min man, och så kommer att rattfyllo och PANG! Vi är döda. Kanske är det meningen att jag ska resa iväg, för att då kommer jag kunna ta hand om mina barn även i framtiden.
Då lättade det. Då vågade jag stiga på planet dagen efter, då vågade jag njuta i Rom och jag älskade Rom och jag älskade i Rom. Då vågade jag vara borta från dem, barnen. Men jag lovade mig själv att aldrig mera, aldrig någonsin mera, sätta mig i flygplan ihop med min man utan barnen. Skulle vi resa någonstans ihop, bara vi två, så skulle vi resa i två olika flygplan. Kraschar det ena planet, kanske det andra planet klarar sig och på så vis får barnen i alla fall en förälder kvar i livet.
Det lovade jag mig själv 2011. Just nu, i denna bokstav, sitter jag på ett flygplan, på väg från Stockholm hem till mina barn. Efter en weekend med min man.
Mitt minne är uppenbarligen kort, men nu minns jag. Och överlever jag den här flygturen också, så lovar jag att 2012 blir året då jag aldrig mera reser i samma flygplan som min man utan barnen. Det är ett löfte.