Har just läst antologin Happy Happy skilsmässa. Boken där (kändis) kvinnor i krönikeform berättar om hur lyckliga de blev när de sa tack och adjö till den äkta mannen. Kvinnor som blev singlar och glada och fria och uppvaktade av härliga (nya) män. Dessutom fick skilda mammorna massor av tid! De tillhör nämligen den lyckliga skaran som bildat familj med en man som är en god far och tar delat ansvar för barnen. Man får alltså gratulera skilsmässan för de aktuella skribenterna.
Syftet med boken är att sudda bort bilden av att ett avslutat äktenskap är lika med ett misslyckande. Istället kan livet som nyskild bli just Happy happy. Det kommer nya tider efter uppbrottet, nya tider efter det eventuella sammanbrottet. Men vänta hallå! Det är visst den konservativa tanten inom mig som protesterar vilt och vevar runt med käppen.
Hon vill komma till tals.
Min konservativa tant
Ett sammanfall av familjen kan väl inte beskrivas som Happy happy? För tänk på barnen!
Lycklig skild istället för lyckligt gift? Är det 2011 nya fras? Vad hände med löftet om livslång kärlek, i vått och torrt. Man måste ju jobba för en bra relation, inte bara skilja sig och tro att allt blir bra då. Det är så naivt att tro att gräset är grönare på andra sidan Och boken - den har beskrivits som en egobok i media. Vuxna kvinnor som hugger isär familjer för att få ligga lite, få fritt spelrum. Tänker man på hur andra drabbas för att man själv "vill må bra". All sorg man orsakar andra? Räknas inte sådant mer. Är vi så ego? Eller har man gått på det där att bara föräldrarna är glada, så är barnen alltid glada. Mamma sticker till Bali ett år utan barn, men barnen är glada för mamma är glad. Tror någon på det? Man har faktiskt ett ansvar för andras känslor också. Inte bara sina egna känslor. Så är det att vara vuxen och framförallt förälder.
Jag:
Ja, men det är väl klart att livet kan bli Happy happy efter skilsmässan för alla. Jag förstår att du blir provocerad, syftet med texterna är ju att ifrågasätta normer. Det ÄR jobbigt att pröva gamla "sanningar". Men det är nyttigt också.
Och jag tror inte att separationer där barn är inblandade sker i form av någon Quick fix iver från föräldraras sida . Man bryter väl inte en familj för att de vuxna ska få lite lattjo lajbans ett tag?
Folk skiljer sig oftast för att de har goda skäl. De som väljer skilsmässa ser framför sig att de är värda, kan få, ett bättre liv. Annars skulle ju det inte finnas grund för förändring som påverkar så många människor. Tar man vägen mot skilsmässa vill man bli Happy happy, och man kan inte bli Happy happy i sin relation.
Min konservativa tant:
Och barnen får betala priset för att föräldrarna ska leva lätt och smidigt och finna sig själv och vara Happy happy. Barn som ska leva varannan vecka liv i två olika familjer. Barn som förmodligen i framtiden måste förhålla sig inte bara till fan och hans moster, utan också bonus, styv och extraföräldrar, plastmorfäder och tanter som gift in sig på något sätt som ingen ens minns hur.
Det blir en livslång sorg hos barnen att föräldrarna inte bor ihop. Att inte ha en enad familj. Och en livslång sorg för föräldrarna att inte få dela hela uppväxten med barnen, utan bara halva. Är det värt priset? Jag tror inte det. Jag tror att man kan lära sig leva med varandra i ett äktenskap, om båda vill och försöker.
Jag:
Klart skilsmässor gör ont också. Men det är en sur del i det här livet, att livet inte alltigenom är Happy happy, hur mycket vi än vill låtsas. Inför andra. Inför oss själva. Livet och relationer är inte enkelt. Blir barnen lyckliga och får en bra barndom om de växer upp i en familj där föräldrarna inte vill leva med varandra? Där det är olyckligt och bråkigt? Nej, jag tror inte det. Barn får alltid betala ett pris för föräldrarnas val, så är det. Och vid en skilsmässa kan man lära barnen att det är viktigt att ta ansvar för ens liv. Att lycka räknas, för alla.
Det blir sårigt hos människor som får uppleva en skilsmässa. Men livet innehåller sår. Alltid. Det kan vara ännu sårigare att växa upp i en familj som inte fungerar. Som förälder och vuxen får man acceptera att det man gör får konsekvenser för ens barn. Det manar förhoppningsvis till eftertanke och ansvar.