Gör just nu: Klockan är sex på morgonen. Dricker dagens andra kopp kaffe och försöker yoga-andas, skriva en krönika och göra-lista. Samtidigt. Mellan kaffedrick, skrivande och yogaandningar serverar jag frukost till två stycken sjuka barn. Välling och mackor framför tv:n. Det var såååå länge sedan jag brydde mig om att få fläckar på soffan (har jag någonsin brytt mig om fläckar på soffan? Minns inte alla faser i familjelivet. Man tycker en sak på måndag morgon och på måndag kväll har man omvärderat allt, för att ändra sig igen tisdag morgon). Det känns i vart fall som resursslöseri att fokusera på sådant som sorteras under "världsliga ting". Bara barnen äter frukost är jag nöjd. Mätta barn underlättar familjelivet. Fläckar i soffan åtgärdas med fuktad trasa. Dock är utspilld varm choklad rätt svårt att få bukt på.
Hälsostatus just nu: Jag är sjuk. Det killas i halsen och när jag hostar kommer det upp sådana där sjukdomsgröna, kompakta slemmiga snorbollar. Så klart är jag hälsokackig, för i morgon ska jag börja spela in tv för 24 Norrbotten. Säsong två av hälsoprogrammet Lyckopiller. Jag blir alltid sjuk inför en ny tv-säsong. Är det ett tecken på att jag ska lägga det här med tv åt sidan, eller ett tecken på att det är lite mycket just nu? Och klarar jag mig mot förmodan mot sjukdom inför tv-inspelning, så får jag stora herpesblemmor i ansiktet istället. Not so very fresh att vara programledare med herpes.
Så här känns vardagen just nu: Som en dålig cirkusshow med halta clowner och hästar med kräksjuka. Ingenting är i fas, allt går sönder och inget flyter som planerat. Vi har precis kommit hem till Kiruna från Härnösand. Kort bilsemester. Jag är glad att vi kom hem ordentligt. På resan från Kiruna till Härnösand gick nämligen stötdämparen på bilen av, och så råkade vi backa på en annan bil också. Och jag körde på cykelbanorna i Härnösand, men det var ingen som var ute och cyklade som tur var, för kallt för ickebilister. Inga poliser syntes heller till, det var skönt att slippa bli upptäckt som cykelvägsmarodör. Jag hade rodnat mig svimfärdig om farbror polis kommit.
Det här har jag lärt mig: Cykelbanor är väldigt mycket smalare än bilvägar. Och det är inte särskilt lätt att backa bort från cykelbanan när man kört efter en cykelbana en stund med bilen, men backa måste man, för vända bilen på en cykelbana med jättehöga snövallar intill går icke.
Det här gillar jag inte just nu: Har jag berättat att jag hatar bilar? Jag ogillar skarpt att köra bil. Sätt mig i en bil och jag kör fel. Ska jag till Pajala hamnar jag i Luleå. Ska jag till Haparanda styr jag mot Kiruna. Min hjärna reagerar inte på kartor, skyltar eller vädersträck. Jag vill helst av allt bara sätta mig på passagerarsidan, bilen ska ha chaufför och så ska bilen fungera också.
Berättade jag att dagarna innan resan till Härnösand så gick bromsklossarna till bilen sönder? Det var alltså innan stötdämparen gav upp. Söndriga bilar tar så mycket energi, och kostar pengar man hellre hade velat bränna på något snyggt från Filippa K. Och jag fick räkningen från en bortappad bilnyckel i bromsklossvevan. Utan att gå in på detaljer så vill jag bara skriva att det är dumt att tappa bort just bilnyckeln om man drömmer om snygga kläder från Filippa K.