Kanske håller jag på att bli old-and-saggy?
Kanske håller jag på att bli en sån där: Det-Var-Bättre-Förr.
En sån där: På-Vår-Tid-Kämpade-Vi-För-Något-Minsann.
En sån där jag aldrig orkat med tidigare.
Första tecknet på att det håller på ske: Jag tänker tillbaka på 90-talet, min tonårstid, och nu är det inte längre bara en obehaglig flashback av pruttbönor och torrlinser.
Nu kommer tecken på: Det-Var-Bättre-Förr-Tankar.
Som det här: På 90-talet skulle alla vara annorlunda och därför skulle man vara vegetarian som alla andra - som ville vara annorlunda. Det var då man sa att man upptäckt att "kroppen inte mådde bra av kött" och så drog man det där om allt ruttet kött som låg i tarmarna och jäste.
Det var inte fräscht att äta kött kring 1990, det var very unfresch. Man beställde en sallad och var så medveten om tarmfunktionen.
Nu sitter jag här med filten över benet och tänker att det var ju fint ändå. 90-talet. Nu bryr sig ingen om ruttet kött i tarmarna längre. Nu ska alla äta fett och kött i parti och minut. Forskning om att vi inte ska äta för mycket rött kött möter vi med total ignorans.
Men det var inte bara tarmhälsa som var grejen på 90-talet.
Det handlade också om ideal. Vision. En tanke. En vilja. Man pratade om hur stor negativ miljöpåverkan det var att äta kött. Mellan vattenläggningarna av bönorna och propagerande för tofu och sojakorvar svirade man palestinasjalen runt halsen och diskuterade djurens rätt. Vad får man döda? Är en häst mer värd än en fisk? Har en räka ett eget existensberättigande (vår generation som var unga under 90-talet hade vuxit upp med WWF och Pandaklubben - det satte sina spår).
Nu när alla är LCHF-are - utan en tanke på annat än nice body - ser man ju hela den här debatten Djur-Har-Också-Känslor med en annan mer förlåtande blick.
Man ville ju faktiskt något bra utanför sin egen fåfänga.
90-talet. Det var en tid då det var paria att bära päls. Det var en etisk ståndpunkt att vägra bära döda minkar runt halsen.
En tid då supermodellerna tog av sig kläderna för djurrättsorganisationens Peta världskända kampanj "I’d rather go naked than wear fur". Hellre naken än päls. Det var Cindy Crawford och Naomi Campbell.
Det var länge sedan.
Nu har modellerna klätt på sig.
Nu har alla som var med när det begav sig, glömt vad de tyckte då.
Få nobbar att ha död kaninröv på mössan 2012. Inte orkar vi tjafsa om djurens rätt längre - vi modebloggar och vill ha äkta pälsvara istället.
Och vem orkar tänka på miljön, vi äter ju LCHF för att bli smala inför beachen.
Men kanske håller jag bara på att bli old-and-saggy?
En Det-Var-Bättre-Förr-Tant.