Det fanns en tid när Kronan tillhörde Kronan och hette Lv 7.
Varje gång vi åker upp till Återvinningen på Kronan, förbi den gamla vaktbyggnaden, så kommer minnen åter.
Lumpen men också alla repmöten för den delen.
Det som en gång var Luleås eget arméförband har blivit juvelen i "Kronan" bland stadens nya bostadsområden. Jag har inte bestämt mig för om jag ska gilla läget eller inte. Militär nostalgi och lumparminnen går inte av för hackor.
Här är ett minne.
Hösten 1976 skulle vi elever på PBS, plutonsbefälsskolan, genomföra en "överlevnadsövning" som kallades "Fria kriget" men som med militärhumor blev "Friska kriget". Om någonting betraktas som "friskt" bland grönkläderna är det sällan något positivt för manskapet.
Det hela gick ut på att under tre dygn försöka hålla sig vaken och samtidigt lösa olika uppgifter under hård fysisk ansträngning med ständiga förflyttningar. Vi fick också veta att det var lönlöst att uppsöka sjukan för några sjukskrivningar var inte aktuella.
På morgonen innan vi skulle åka lastbilsflak till övningen kände jag att jag hade ont i halsen och knatade upp till en sjuksköterska för att få halstabletter.
Hon kände på pannan och sa att jag var het, här skulle tempen tas.
37,8 och det blev ett besök hos doktorn.
Sjukskriven i klass 20, inre tjänst, resten av veckan. Jag trodde knappt mina ögon.
Jag anmälde mig hos ställföreträdande skolchefen Willy Sundling och berättade som det var. Sjukskriven, ingen övning för Lundgren. Jag hade ju kunnat ge fasicken i att le men det gick bara inte.
- Lundgren, rengör min k-pist, sa löjtnanten.
Jag gick ner i källaren där vi hade vapenvård. En k-pist är, för de som inte vet det, ett enkelt vapen med få delar. Jag putsade, fettade in efter konstens alla regler och efter en timme stod jag framför löjtnanten igen.
- Löjtnant, befälselev Lundgren anmäler sig med er rengjorda k-pist.
Utan att ens titta på mig sa Sundling "Gör om!".
För fem och ett halvt år sedan hade vi en "klassträff", vi som gjorde lumpen på PBS på Lv 7 1976-77.
Våra gamla befäl var med, Janne Jönsson, Lasse Gunler och Willy Sundling som då var projektansvarig för byggandet av Kulturens Hus.
Jag berättade historien som inträffat 30 år tidigare och sa:
- Willy, vi skriver om det här bygget i NSD och om det inte blir bra när det är klart så ska vi sätta rubriken: "Willy - gör om!".
Här är ett annat minne.
Vi hade legat inne i några veckor och skulle göra fordonstjänst. Bland annat köra lastbil med tungt släp (kanonen). Efter några veckor hade respekten för befälen minskat och speciellt för de befäl som var i vår ålder.
Överfurir Boman beordrade framåt marsch mot motorutbildningen och vi gick - som det i bästa fall kan beskrivas - som en flock gäss. Knappast reglementsenligt. När vi återvände till logementet på eftermiddagen hade det tillkommit kvällstjänst på schemat.
"Full stridsmundering" skulle vi ha.
Vi ställde upp efter maten och ett nytt befäl som vi aldrig träffat tidigare, löjtnant Mats Pettersson, stod framför oss.
Fallskärmsjägarkängor, ridbyxor, pekpinne som smattrade mot bensidan och den minsta uniformsmössan man kan tänka sig.
- Soldater, i eftermiddags gick ni på ett sätt som inte är acceptabelt, nu ska ni marschera på mitt sätt, röt mannen i minimössan.
Det var början på en fyra timmar lång exercis som jag betraktade som straff. Det var "språåång marsch, höger om, språng marsch, vänster om" och så vidare.
När allt var över vid 22-tiden på kvällen så sa Pettersson: "Ni har nu ett val. Marschera som överfurir Boman ger order om eller så marscherar ni som jag ger order om.
Det gick att vrida svetten ur uniformerna och hädanefter marscherade vi som överfuriren gav order om.
Mats "Tjalle" Petersson är för övrigt det bästa befäl jag haft. När han inför den första långa övningen under vintern 1977 frågade oss vad vi hade i gasmaskväskan och svarade gasmasken så avbröt han.
- Icke, i gasmaskväskan har ni engångstallrikar.
Sådana hade han fixat till plutonen som slapp äta maten ur snuskburken. En hjälte.
Med åren försvinner allt det man upplevt som dåligt och onödigt, det är det roliga som finns kvar i minnenas allé.
För mig som bodde en backe ner från Lv 7, på Burströmska gärdan, blev lumpen ett slags jobb. Jag sov aldrig på luckan förutom de första veckorna när vi hade permissionsförbud.
Första veckan i lumpen var också den sista i gymnasiet så på grund av detta missade jag sista skolveckans fester men jag kommer också ihåg hur jag kände mig mer "vuxen" efter bara några dagar i lumpen jämfört med mina skolkamrater som ännu inte ryckt in.
Gymnastiksalen där vi spelade boll är riven men officersmässen har levt vidare under namnet "Gyllene Kronan", en fin festlokal där vi firade vårt bröllop för snart sex år sedan.
Matsalen har blivit restaurang men påminner fortfarande om en militär matsal, minus den nya färgsättningen.
Där återvinningen nu finns körde vi terränglastbil 934, den med osynkroniserad växellåda, dvs dubbeltramp vid växling, i skogsdungen på en terrängbana. Efter ett år i lumpen, den allmänna värnplikten som jag tycker det är skräp att den skrotats, var jag värnpliktig sergeant, eldledare i luftvärnet.
Den som tryckte på avfyrningsknappen och öppnade eld mot fientligt flyg.
Det kändes .... coolt.
Lv 7s motto var "Semper in Primis - alltid i främsta ledet".
Nu är det gamla regementsområdet i bostadsbyggandets främsta led och 40 millimeterskanonerna har tystnat för länge sedan.
På skjutbanan där jag ofta misslyckades, en gång sköt jag på fel skottavla (!), byggs villor.
Det jag uppfattade som märkligt i slutet av 80-talet när nedläggningshotet kom över Lv 7 var att det fanns nästan inget stöd att behålla förbandet i Luleå från lokala politiker eller riksdagsmän på Norrbottensbänken.
Det var personalen mot militärledningen och den 1 juli 1992 hade Lv 7 tömts och förbandet flyttats till Boden.
När jag läser i gamla klipp från den tiden så talas det mest om vad som ska hända med Lv 7 och hur dåvarande kommunalrådet Kjell Mickelsson uppvaktade försvarsledningen om att få köpa loss marken.
Byggbolaget NCC hade för övrigt en kusligt lik skiss om hur området skulle bebyggas med höghus på Lulsundsberget och villor på de områden där villor nu byggs.
Där är vi alltså nu.
Drygt 6 000 tecken senare har jag fortfarande inte bestämt mig.
Gilla läget eller ej?
Jag ber att få återkomma om fyra år. Då ska väl hela Kronan vara "civiliserad" och jag firar 40-årsdagen av att jag ryckte in i lumpen.