Susanne Rudeklint besöker svärmors grav på Hietaniemi kyrkogård flera gånger om året.
Vatten och vattenkannor i beredskap. Sist Susanne besökte kyrkogården mötte hon en kvinna som nödgats bära vatten från älven som skymtar i bakgrunden.
Tomrummet på kyrkudden i Hedenäset gapar stort sedan kulturminnet, Hietaniemi kyrka försvann i eldslågorna.
Träden närmast lågorna från kyrkbranden fick en permanent kyss av elden.
Flera generationer vittnas vårda sina anhörigas minnen, på olika sätt, oavsett om kyrkbyggnad finns eller inte.
"Det var fullt med kol överallt innan jag skickade insändaren" konstaterar Susanne Rudeklint, samtidigt som hon plockar upp en av många kolbitar som fortfarande omger gravstenarna.
"Det finns ett inriktningsbeslut om att bygga en ändamålsenlig byggnad i framtiden" säger Eugen Brudal, kyrkoherde i Övertorneå församling.
De ihopsamlade resterna av det som en gång var en ljuskrona.
Hietaniemi kyrka som den såg ut i solen, en vårdag innan branden.
"Ryssklockan är fragmentarisk", upprepar Mattias Burman, antikvarie vid Luleå stift som i juni sorterat upp resterna av föremål i askan som väntat under snön. Bild på sotig del av ryssklockan.
Övertorneå kommun har skänkt nya sopkärl till församlingen. De skräpdugliga, om än något smälta, gamla sopkärlen står kvar.
Från mitten av 1700-talet hade den stått där, Hietaniemi kyrka i Hedenäset. År 2023 brann kyrkan ner, och orsaken är fortfarande okänd. I juni, nio månader efter branden, skrev Susanne Rudeklint ett öppet brev om förödelsen riktat till Övertorneå församling. NSD möter henne på kyrkogården.
– När man kommer hit ska man ju se den vackra kyrkan och kyrkspiran, säger Susanne, och fortsätter:
– Jag hoppas att de ska bygga en ny kyrka, en som passar in med platsen. Ingen ful modern byggnad, helst en likadan som den förra.
Av den kulturhistoriska skatten, kyrkan med tillhörande klockstapel, finns bara delar av kyrktrapporna och några lösa föremål kvar tillsammans med de vidbrända träden och sotiga gravstenarna. Den kalla askan och kolbitarna på kyrkogården har sedan branden mött besökare som förtvivlat letat efter vatten för att vårda sina anhörigas gravar. Susanne berättar om en av anledningarna till att hon blev så upprörd av platsens uppsyn:
– Jag hade en så fin svärmor, hon var en ordentlig person och visste exakt hur hon ville ha det efter hon dött. Hon ville tillbaka till sin hemby och vår uppgift är nu att sköta om hennes grav, det känns jätteviktigt att göra det.
Susanne berättar att hon blev så bedrövad över det hon bevittnade i början av juni månad att hon försökte nå Övertorneå församling och kyrkorådet, men efter ett par dagars försök gav hon upp och skrev ett öppet brev som publicerades som en insändare.
– En kvinna bar vatten från älven, och jag förstod att det förmodligen var fler som var lika bedrövade som vi.
– Jag är väldigt nöjd över att en av prästerna och kyrkorådet svarade på insändaren. Därefter har den frivilliga stödgruppen krattat och städat jättefint och nu finns vatten och mycket mindre kol runt gravstenarna.
Kyrkoherden som signerat repliken är Eugen Brudal, som klev rätt in i askan vid tillträde som tillförordnad i mars 2024. Eugen berättar att det finns en arbetsgrupp som möts ungefär varje vecka för att diskutera ärendet om kyrkan, och säger:
– Det är en byråkratisk process som pågår och dialog sker med bland andra länsstyrelsen och försäkringsbolaget. Jag vet att kyrkorådet tagit ett inriktningsbeslut om att bygga en ändamålsenlig byggnad i framtiden.
Angående återkommande avsaknad av vatten säger han att det även försvunnit vattenkannor från kyrkogården.
– Det finns en gräns för hur många man kan köpa in.
Kyrkorådets ordförande Vega Khilström signerade också repliken, det visar sig vara fler som har synpunkter gällande kyrkogårdarna inom kyrkorådets ansvarsområde.
– Det här tar knäcken på människor! Jag får hundratals samtal i veckan från folk som klagar och jag vet att vissa grejer inte stämmer. Det klagas på gravstenarna i Hietaniemi och de går på försäkringspengarna, men semestertider gör att arbetet tar längre tid, säger Vega Khilström.
– Ha tålamod. En villa som brunnit byggs inte upp på ett halvår, det här är en kulturbyggnad och mycket ska till innan den är ersatt, oberoende av vem som ersätter den. Länsstyrelsen har dessutom sista ordet.
Sanering fortsätter parallellt med att försäkringsärendet fortskrider, en presumtivt flerårig process. Beslut om byggnation finns, men vad som ska ersätta 1700-talskyrkan är ännu oklart.