Hans dotter, Marie Nilsson, är ordförande i Södra Harads byaföreningen. Hon berättar att hennes mamma och pappa, Lena och Bosse Nilsson, kom med idén att starta projektet Rädda Älgarna!
– Pappa är älgjägare och är mycket ute i skog och mark. Han jobbar i skogen hela dagarna och har alltid varit mycket för älgarna även när det gäller deras hälsa på vinterhalvåret.
Bosse Nilsson säger att så länge han kommer ihåg har det aldrig varit så dåligt som det är nu för älgar och råddjur. Han får många uppgifter och säger att det bara runt byn har dött fem, sex, sju stycken älgar.
– Flera kalvar. De kan ju lagra minst energi. Det är väl av den anledningen. Det här är inget bara i Harads. Jag har kollegor i Boden och på andra håll också, som ideligen hittar älgar och rådjur i dåligt skick.
– Så som det nu är med så mycket is och rimfrost på det de äter, det har ju inte varit någon blida så det har inte tinat undan någonting, får de så kallad vattenmage. Det blir som en ond cirkel. De kyls ned och för att hålla energin måste de äta mer, säger Bosse Nilsson.
Han bor på södra sidan älven och Marie Nilsson på den andra sidan.
– De älgar vi ser är väldigt avmagrade. Det är för mycket snö så de kommer över älven och går där det är hårt. De kommer in mot byarna, säger Marie Nilsson.
Hennes mamma ringde till henne och frågade Marie Nilsson i hennes roll som föreningens ordförande om den inte kunde göra något.
– Vi i föreningen tog beslut, vi hade årsmöte i går (läs onsdag), att vi skänker en start för att köpa upp ensilage. Min pappa har ringt och kollat och vi har fått tag i fyra stora bollar. Sedan har vi kollat med dem här ikring som kör traktor och kan köra ut dem.
Som en första stödaktion har de kört ut två stycken till Ramdal och Haradsbadet.
– Vi har satt dem strategiskt för man ser älg där nästan varje dag, säger Bosse Nilsson.
De planerar att köra ut den tredje i helgen. Den ska de köra ut till Haradsön mellan Södra Harads och Harads.
– Det är där de går över. Om de kommer till Haradsön kanske de inte kommer in mot byar och vägar, utan håller sig där de ska vara. Det är vårt mål, men man vet ju inte om det redan är för sent för dem som är här och strosar, om de kan tillgodogöra sig av fodret. De har ju speciella magar, men det kan inte bli sämre. De är så dåligt nu redan, säger Marie Nilsson.
Hon berättar att hela byn är engagerad. Men det är inte bara bybor, som har hört av sig. Folk som har stugor i trakten har hört av sig söderifrån och velat bidra med pengar.
– Det är många som bryr sig och det är jättehärligt. Vi har fått så att vi kan fixa fler bollar, men vi måste först se att de äter.
Pengar som människor skänkt har redan gått till det ensilage, som föreningen köpt in.
Att som jägare hjälpa djuren känns helt naturligt för Bosse Nilsson.
– Jägare skulle jag vilja påstå är synonymt med djurvänner i de allra flesta fall. Man tycker inte om att se dem magra av. De försvinner nästan. De har inga stekar och blir dåliga på att färdas.