Sedan Heidi Karlsson var i sjuårsåldern och egentligen tidigare än så har hon kämpat för att få må bra.
– I åtta år var jag mobbad av både elever och lärare. Det har varit en hel del traumatiska upplevelser och jag utvecklade depression, säger Heidi Karlsson.
Depressionen ledde vidare till olika former av självskadebeteende, ätstörningar både bulimi och anorexia, hon skär sig i själv i perioder, har sömnsvårigheter och återkommande mardrömmar, tycker inte om att vara ensam och känner sig ibland paranoid och har försökt dränka problemen i alkohol.
– Det är lätt att tro att det går över, att man alltid klarar sig själv. Men när man mår riktigt dåligt orkar man inte bry sig. Jag har varit självmordsbenägen väldigt länge, jag vill inte förstöra mina armar genom att skära i dem och jag vill inte ha ätstörningar. Jag vill vara lycklig, men minns inte hur det känns.
Till slut bestämde hon sig för att avsluta livet.
– Allting bara rasade. Jag sprang rakt ut i E4:an på en bil. Hon som körde bromsade så jag överlevde och fick en trasig höft i en månad. Ingen ska behöva må så dåligt att de försöker ta sitt liv, det går så fort att fatta fel beslut och det är lätt hänt att självmordet lyckas. När jag begått självmordsförsöket fick jag hjälp en tid.
Under alla år har Heidi Karlsson bollats runt i vården. Behandling mot bulimi på en plats, behandling mot depression på en annan och så har det fortsatt. Borttappade remisser, sjukdom som kommit i vägen för behandling som därmed avbrutits och svårigheter att orka har följt på varandra de senaste tre åren.
– Allt ses som enskilda problem, jag skulle vilja att hela människan behandlas för att må bra, allting hör ihop. I tre år har jag nu kämpat för att få psykiatrisk behandling. Tabletter är bra, men jag vill inte ha en massa piller, jag vill få någon att prata med.
Flera gånger har hon besökt akutpsykiatrin.
– De skickar hem mig. Någon gång har de frågat om jag ska läggas in, jag vill inte bli inlåst jag vill bara få prata med någon. Det känns som att jag snart ger upp. Jag behöver terapi, traumabehandling, men jag tar mig inte dit. Allt blir en ond cirkel.
Heidi Karlsson klagar inte på den psykiatriska vården, hon vill bara att den ska omfatta fler patienter.
– Psykiatrin hjälper otroligt många människor. Men det är fel på systemet. Dåliga och stressiga arbetsvillkor där personalen inte räcker till att hjälpa alla som behöver hjälp och för vårdtagare som blir utan vård är det hemskt. Det behövs mer resurser. Ofta har jag fått vända mig till jourhavande präst.
Hon vill se självhjälpsprogram, mer samtalsterapi och stödlinjer på telefon och internet.
– Ibland sitter jag bara och stirrar i väggen, känner mig ensam. Ändå har jag otroliga vänner och en fantastisk pojkvän som bryr sig. Många är helt ensamma. Jag försökter att inte tycka synd om mig själv. Jag är egentligen kreativ, har talanger, sjunger och målar, är energisk, glad och rolig att umgås med. Jag försöker träna, sova och äta bra, måla och sjunga, men jag mår också dåligt. Jag kan verka glad men min innersta känsla dödar mig inombords utan att jag visar det.
Heidi Karlsson driver en kampanj på internet mot mobbning och depressioner, där använder hon namnet Heiduskaja. Aktiviteten varierar utifrån hur hon mår.
– När jag mår bättre hjälper jag omkring 20 personer varje vecka. Det känns bra att hjälpa. Det skulle verkligen behövas en psykiatrisk jourlinje, som en vän i nöd att vända sig till. Jag hoppas verkligen att de som har makten ger mer resurser till psykiatrin framöver, det går att göra mycket med ändå ganska små medel för att människor ska få må bättre. I nöd vill man bara bli hörd, säger Heidi Karlsson.