Det är några veckor sedan Päivi Jänkälä, 54 fick sin sista dos strålning vid Umeå universitetssjukhus. Mamma Aini Husso, 81, blev klar ungefär en månad före henne. Nu väntar båda på att håret ska växa ut och att krafterna ska komma tillbaka.
– De här läkemedlen ska jag ta i fem år, säger Päivi och visar en karta med anti-östrogentabletter. Både hennes och mammas bröstcancer är östrogenkänsliga även om de inte har exakt samma typ av bröstcancer.
– Mammas är långsamtväxande och min växer lite snabbare, men ärligt talat vet jag inte så mycket mer. Jag undviker att googla och läser inte ens min journal på 1177, säger Päivi och förklarar att hon är den av de två som oroar sig mest och känslorna åker berg- och dalbana.
– Ibland tänker jag att det är klart att vi ska fixa det här, andra gånger gråter jag mig till sömns – men jag håller känslorna för mig själv. Jag har blivit erbjuden samtalshjälp och det kanske jag borde tacka ja till.
Päivi var den första som fick veta att mamma Aini hittat en hård knöl i sitt högra bröst. Det var också Päivi som följde med mamma till sjukhuset under förra hösten. Doktorn undersökte bröstet med mammografi och ultraljud och sedan togs ett vävnadsprov.
– Vi fick veta att knölen skulle hanteras som om den vore cancer. Jag var förberedd på det, vi har haft så många fall av bröstcancer i släkten, säger Aini vars två systrar, två syskonbarn och ett syskonbarnbarn drabbats av sjukdomen.
Päivi fanns vid sin mammas sida både när det sjukdomsbeskedet gavs och när hon skulle opereras.
Knölen var fem centimeter och cancern hade spridit sig till några lymfkörtlar, därför togs hela bröstet och flera lymfkörtlar bort.
– Mamma fick åka hem samma dag. Jag sov över i hennes hem för att hon inte skulle vara ensam. Kvällen efter mammas operation tänkte jag att jag borde känna igenom mina egna bröst, det ska ju alla kvinnor göra men jag hade aldrig gjort det.
Päivi började systematiskt att känna runt brösten och plötsligt stannade hon till. Högt upp på utsidan av det högra bröstet fanns en liten knöl.
– Formen kändes precis som en magnecyl och den var hård och fast. Jag förstod direkt att det var cancer, säger Päivi som efter en orolig natt ringde till mammografienheten på Sunderby sjukhus.
Sköterskan sa några lugnande ord om att det kunde vara en cysta, men Päivi var säker. Knölen ömmade inte och hon hade nyss varit på sjukhuset med sin mamma.
– Jag fick en tid redan veckan efter och det var som en repris på allt mamma varit med om. Mammografi. Ultraljud och finnåls-biopsi och sedan orden ”vi kommer att behandla det här som att det är cancer …”
Med tårar stilla rinnande nedför kinden sms:ade hon sin man: ”Det är cancer”. Päivi hade inget berättat för varken sin son eller mamma. Hon ville inte oroa dem i onödan.
Men när Päivi kallades för att få provsvar samma dag som hennes mamma skulle på återbesök efter operationen, blev Päivi tvungen att berätta allt för sin mamma.
– Det var väldigt ledsamt att hon också skulle få bröstcancer, säger Aini stilla.
Ännu en gång åkte mor och dotter tillsammans till sjukhuset föra att träffa kirurgen. Päivi säger att de bara mött fantastiskt fin personal, såväl på mammografin som på kirurgen och onkologin. Hon är också tacksam för att vårdförloppet varit så snabbt.
– Jag ringde till sjukhuset om min knöl den 25 november förra året och var färdigbehandlad den 21 juni. Jag har opererats, fått cytostatika och strålning. Mamma var klar en och en halv månad före mig.
Aini har återupptagit både pensionärsdans och engagemang i Finska föreningen. Päivi ser fram emot att börja leda sina träningsklasser igen. Hon höll sin senaste zumbaklass samma dag som hon kom hem efter sjukdomsbeskedet. Nu väntar träningskompisarna på en nystart.
Efter att Päivi och hennes mamma blev sjuka arrangerade några zumbavänner ett träningsevent där intäkterna gick direkt till mor och dotter.
– Det var en jättefin gest. Jag har själv vid flera tillfällen varit med och arrangerat zumbaevent till förmån för både Diabetesfonden, Bröstcancerföreningen och Hjärt- och lungfonden.
Päivi och hennes mamma valde även denna gång att skänka tre fjärdedelar av pengarna till cancerforskningen. Resten av pengarna ska användas till att designa ett smycke till förmån för Bröstcancerfonden.
– Forskningen är jätteviktig och vi bidrar gärna till den på alla sätt vi kan. Jag säger alltid ja till att mina blodprov och vävnadsprov får användas i forskningsstudier. Kanske bidrar jag till att fler får bli friska i framtiden.
Päivi säger att känslorna fortfarande pendlar mellan hopp och oro, men de jobbiga stunderna är färre nu och hon ser framtiden an med tillförsikt. Hon och mamma Aini bor bara en kilometer från varandra i Haparanda och pratar med varandra så gott som dagligen.
– Men jag har inte orkat stötta henne lika mycket som jag hade önskat. Det känns tufft och orättvist att både jag och mamma skulle drabbas av bröstcancer.
När kirurgen fick reda på att flera i släkten fått samma diagnos erbjöds Päivi att göra en ärftlighetsutredning.
– Den ska jag tacka ja till. Det känns viktigt att andra släktingar också får veta om vi har en ärftlig mutation eller inte, säger Päivi.