Det var Annika Hautalampis första semesterdag. Hon och maken Magnus hade haft en härlig dag i naturen på ön Seskarö, där de har sommarstuga.
– Vi hoppade över stock och sten och jag minns att benen kändes som stockar efter det. Vi tog ett sent kvällsdopp innan vi gick och la oss.
Men Annika kunde inte ligga ner ordentligt. Det kändes som att hon fått en sträckning i bröstmuskeln. Inte så konstigt efter dagens strapatser.
– Till slut satte jag mig upp i soffan. Magnus vaknade vid 02.30 och undrade varför jag satt där och jag förklarade att jag hade sträckt mig och det var svårt att ligga ner. Men när jag fortfarande satt i soffan då Magnus vaknade vid sjutiden blev han orolig.
Annika upplevde att hon blivit tungandad, men tyckte att Magnus överdrev när han ville ringa 1177. Till slut gick Annika med på att Magnus fick skjutsa henne till akuten i Kalix.
När de passerade ambulansen i Sangis tyckte Magnus att de skulle svänga in där, men Annika nekade.
Det var pandemi och Magnus fick inte följa med in till akuten. Han tankade bilen och återvände hemåt när han mötte ambulansen med blåljus. Då hade han ingen aning att den var på väg för att hämta hans sambo.
– När jag kom in på akuten gick allt fort. Först visade EKG att allt var ok, men i nästa stund hörde jag någon ropa ”vi har en pågående hjärtinfarkt!” Jag tänkte att stackars den som är sjuk. När jag förstod att det var MIG de pratade om blundade jag, och vågade inte öppna ögonen på flera timmar. Jag tänkte att nu dör jag.
Annika skulle transporteras vidare till Sunderby sjukhus – och det var bråttom. På vägen till ambulansen drabbades hon av ett hjärtstopp, som hävdes tack vare att hjärtstartaren var redo.
– I ambulansen sa sköterskan, som höll om mig, och baddade min panna, att jag skulle försöka hålla i mig om jag kunde. Resan gick i en väldig fart.
Innan Annika hann rullas in på en akut operation drabbades hon av ytterligare ett hjärtstopp och dramatiken var stor.
– Jag förstod inte då vad jag var med om, men minns att jag hörde en mansröst räkna 30, 40, 60 och sedan säga ”nu går jag in”. Mina kärl skulle ballongsprängas så fort blodtrycket kommit tillbaka efter det andra hjärtstoppet. Det visade sig att en stor del av hennes kärl var helt igenstockade och doktorn både rensade kärlen och förstärkte kärlväggar med så kallade stent.
Efter en stund frågade mansrösten om Annika kände någon lättnad. När hon gjorde tummen upp applåderade vårdteamet runt henne. Efteråt fick Annika veta hur allvarlig hennes situation varit.
– Om inte Magnus hade insisterat på att köra mig till akuten skulle jag inte levt i dag. Vi har inga hjärtinfarkter i släkten, jag var bara 54 år och jag hade själv aldrig kunnat tro att jag skulle drabbas, säger Annika och berättar att hon i efterhand kan se att hon fått flera varningstecken.
Annika har medicinerats för högt blodtryck i många år. I samband med an astmadiagnos upptäcktes ett förhöjt blodtryck redan när hon var 32 år.
– Trots mediciner så har mitt blodtryck hela tiden legat för högt, men på vårdcentralen har de alltid sagt att det ändå är ok, trots värden på 150/95. Det har nog inte varit så bra att gå år efter år med ett blodtryck som inte varit bra.
Åtta månader innan hjärtinfarkten drabbades Annika dessutom av en tia, en mindre stroke. Hon vaknade en morgon och kom inte ihåg att hon jobbade på en dagverksamhet för dementa och hon hade ingen aning om hur hon skulle ta sig dit. Även den gången var det Magnus som slog larm.
– På sjukhuset sa de att allt var lugnt eftersom tian gick över ganska snabbt, så jag jobbade som vanligt redan nästa dag. Kanske borde man ha undersökt mig lite närmare då? I den här vevan upptäcktes också att jag hade för höga kolesterolvärden och jag fick medicin för det.
Annika har alltid gillat att röra på sig och tränade både spinning och styrketräning innan hon blev sjuk. Efter hjärtinfarkten och hjärtstoppen blev hon rädd för att anstränga sig.
– Tänk om det skulle hända något med hjärtat? Jag fick fantastik bra hjälp av ett hjärtteam som följde mig under hela det första året. Två gånger i veckan körde vi träningspass via teams. Vi var flera som haft hjärtinfarkt som tränade tillsammans digitalt och det hjälpte mig att våga ta i. Det var tuffa träningspass på 50 minuter.
Annika har också haft regelbundna psykologsamtal, gått på hälsokontroller och kanalen till hjärtsköterskan har ständigt varit öppen. Hon har när som helst kunnat höra av sig med frågor.
Den 29 juni var årsdagen för Annikas hjärtinfarkt. Det var en tuff dag.
– Annars har jag inte mått dåligt psykiskt. Många drabbas av depressioner, jag är tacksam för att jag inte hör till dem.
Efter hjärtinfarkten har Annika fått ett enda förbud och det är att inte vinterbada – något hon annars älskar att göra.
– Jag har fått lära mig att inte stressa så mycket, men lever som vanligt och skänker ofta en tacksamhetens tanke till ambulanssköterskorna Björn Kallin och Stina Roininen. Utan dem, akuten i Kalix och hjärtintensiven i Sunderbyn, med hela operationsteamet som stod redo när jag kom in med det andra hjärtstoppet, hade jag inte levt i dag. Både jag, mage och mina barn Anton och Sofia vill skicka ett stort tack till dem alla.