Bland allt det negativa som sprids försöker jag förmedla en positiv bild av stan genom mina foton.

Det började först 2012 när någon lade till mig i gruppen på Facebook, "Du vet att du är från Haparanda om...". Eller egentligen har jag väl alltid haft ett intresse för fotografering som har legat latent sedan jag gick i skolan. Farsan har fotat mycket också och jag har sett att han hade ett öga för motiven. 

När digitalkameran kom började jag kolla i tidningar och magasin och kollade på vilken kamera jag skulle kunna köpa. Och 2012 så köpte jag då en kamera, en Nikon D3200. Sedan blev det en till kamera och för två år sedan köpte jag en tredje, min första i fullformat. Då började jag utveckla mina landskapsfotografier. Sedan tycker jag om att fota evenemang och visa upp allt som händer i stan. Många av dem som är med i gruppen är härifrån men bor inte längre kvar i Haparanda och det är kul att visa dem vad som händer här.

Jag vet inte om jag har något favoritmotiv, men i början fastnade jag för att fota gamla vattentornet från alla möjliga vinklar. Jag har varit upp där sex gånger också. Det är så typiskt mig: Jag var in på kommunhuset och frågade hur jag kan ta mig upp och så har jag fått göra det. Nu säger de att det är stopp för det om man inte har en yrkesmässig anledning. Men gamla vattentornet är det många Haparandabor som håller kärt: Det är en symbol för staden.

Det är något som är speciellt med fotografering – att fånga ögonblicket. Men det roligaste just nu är att utveckla Haparanda fotoklubb och få upp fotointresset här. I februari har vi en ny utställning. I fotoklubben har vi ett förbud mot mobiler. Många kan ta bilder med telefonerna, men det blir inga canvastavlor av dem, inte.

Berättat för: Herman Öberg