"När det gått så pass lång tid sedan jag flyttade upp kan jag se att 'jo, det var så här det skulle bli', säger Nina-Alina.
Snön singlar ner på gårdsplanen i Lappträsk, i Haparanda kommun. Det röda huset har Nina-Alinas morfars far byggt på 1930-talet och sedan dess har gården funnits i hennes släkt.
I år är det tio år sedan hon tog sitt pick och pack, lämnade Västerås som hon då bodde i, och återvände till Norrbotten – och till den gamla släktgården hon under sin uppväxt tillbringat somrarna på.
– Inte en dag har jag ångrat att jag flyttade hit, säger hon.
I dag jobbar Nina-Alina som lärare på Furuhedsskolan i Kalix. Hon kommer från Kalix från början men för tio år sedan bodde hon och arbetade som lärare i Västerås. Hon berättar att hon sökte efter ett nytt jobb som lärare när hon blev uppringd av rektorn på skolan i Svanstein som tyckte att hon skulle komma dit på intervju.
– Jag tog med mig min pappa för jag hittade ju inte dit, jag hade ingen aning om var det var, säger hon och fortsätter:
– Vi åkte upp och det var renar överallt, vi körde länge och det kändes så öde. Samtidigt så kändes det som att ”här finns något”. Det är något som vilar över Övertorneå, det kan jag känna än i dag när jag åker upp. Man känner sig så himla välkommen och hemma på något sätt.
Det slutade med att hon tackade ja till tjänsten och köpte i samband med det den gamla släktgården som hennes mormor och morfar haft. Med sig upp hade hon sina två hästar, Libero och Cielo, som på spanska betyder frihet och himmel.
– Det är lite häftigt med deras namn, för det var ju det som var. Det var himmelriket att komma hit och den frihet det erbjöd.
På något sätt har Nina-Alina Waara alltid tänkt att hon en dag ska bo på gården, och när hon fick jobbet var det självklart att det var dit flyttlasset skulle gå.
Nina-Alina Waara har tillbringat somrarna på gården i Lappträsk, när hon flyttade upp igen var det där hon ville bo.
Efter flytten har en del arbeten på gården följt.
– Det skulle byggas ridbanor och allt möjligt. Då beställde jag sand och grus, då var det Jan, som jag nu är sambo med, som kom och levererade det.
Efter ett tag flyttade han in.
I dag bor Anna-Alina Waara på gården tillsammans med sin sambo och barnen Hugo, 8 år och Signe, 2 år. På gården finns också chihuahuan Freja och hästarna Cielo och Dobby. Mycket har hänt där sedan hon flyttade in, men arbetet fortsätter.
– Vi ska bygga ut huset och utveckla allt, för man har ju alltid något projekt på gång.
Hur skolan i Svanstein fick reda på att Nina-Alina i Västerås sökte jobb - det som blev startskottet för flytten - har hon aldrig riktigt fått reda på.
– Jag måste nästan sökt där, eller om de fått reda på att jag sökte jobb. Jag har som aldrig fått klarhet i hur jag fick den där tjänsten, säger hon.
"Det finns egentligen inga nackdelar med att ha flyttat upp. Kanske att vintern är lång? Men vi har ju vårvintern".
Nina-Alina jobbade i Svanstein under flera år innan hon till slut bestämde sig för att börja jobba på Furuhedsskolan i Kalix i stället, som är ett antal mil närmare hem. Men även om det var jobbet som gav möjligheterna till en flytt fanns det någonting annat som också lockade med att återvända hem.
– Det var att kunna ha hästarna hemma. Just den där friheten att kunna gå ut och vara i stallet när jag vill och känna ”det här är mitt”. Den möjligheten hade jag aldrig haft i Västerås, det hade blivit så dyrt, säger hon och ser inga nackdelar med att ha flyttat upp.
– Jag brukar ibland tänka vad mycket som egentligen hänt och vad bra det blev. Ibland måste man bara följa den där magkänslan och våga lita på att det här beslutet jag nu tar, även om det är ett väldigt snabbt beslut, kommer det vara rätt för mig.