Jag minns hur det var när allsvenskan skulle dra igång i höstas. Jag och NSD:s hockeyorakel Jimmy Stålnacke satt här på redaktionen. Vi studerade trupper, spelscheman och kom fram till att jo, med en bra start skulle nog inte Asplöven vara helt avsågade.
n n Inte innan jul, i alla fall.
Jag åkte ner till Karlskoga för att försöka se vartåt det barkade, för att tyda tecknen. Jag fick se vad som, med facit på hand, kan ha varit den sämsta förstaperiod som det här laget gjort i år.
Conny Strömberg var ointresserad, Joni Puurula otät, Per Hållberg osynkad och Toni Kirén olustig. Laget ramlade ihop framför mina ögon, och även om jag insåg att Karlskoga troligtvis skulle bli ett av topplagen fanns det ingenting - ingenting - som tydde på att Asplöven hade ett lag som var redo för allsvenskan.
Jag skrev det jag såg. Sedan hände något.
I min värld hittade det här laget sig självt först när Conny Strömberg lämnade under det första landslagsuppehållet. Asplöven tog 18 poäng under de första 19 omgångarna, ett snitt på inte fullt en poäng per match. Efter landslagsuppehållet har Asplöven snittat 1.36 poäng - en så markant ökning att den måste ha en anledning.
Med Strömberg letade Asplöven efter en identitet, väntade på att stjärnan skulle kliva fram och göra sitt.
Utan honom förvandlades laget som ingen trodde på till en hårt arbetande kontringsmaskin.
n n Förvandlingsnumret som Per Kenttä iscensatt hade lika gärna kunnat vara en del av Joe Laberos show.
Nästa års allsvenska plats säkrades redan i onsdags, men i lördags firade Asplöven. Jag satt mest och tänkte på hur bisarrt allt var.
Kristoffer Ottosson förlorade fyra tekningar i samma byte.
Fredrik Bremberg blev rånad med bara en vänsterhand och lite läder som vapen. Michael Holmqvist var så sur och bitter att han fick gå till omklädningsrummet. De gamla landslagsspelarna skämde ut sig - i Arena Polarica.
Det borde inte kunna hända - men det gjorde det ändå.
Det är såna här historier som får mig att älska idrott.
Efter matchen utbröt det stora jublet. Martin Hellgren sprang omkring och bjöd lagkamraterna ur en flaska med odefinierat innehåll. Kommunalrådet Gunnel Simu delade ut en jättecheck och skakade varenda hockeyhandske hon kunde komma åt. Fansen dansade, spelarna dansade och mest av alla dansade Joni Puurula. Inne i omklädningsrummet pyste ölburkarna i takt med sången om "stora, starka Asplöven". Juha Silvander ställde sig upp och informerade lugnt om att bastu var bokad och att klubben skulle stå för Umppitunnelis "pepparsteki" på andra sidan älven.
I den lilla skrubb som utgör tränarkontor satt Per Kenttä - utan kavajen, han hade hängt av sig den för att han var rädd att hamna i duschen - och såg så där skönt utmattad ut. På anslagstavlan bredvid honom satt ett brev uppnålat, ett brev signerat "Äldre damer", där Kenttä ombeds veta hut och sluta svära så fort han syns i tv.
- Vi visar ett sånt jävla krigarhjärta, svor Kenttä.
Han hävdade själv att han inte var särskilt trött, att han kände sig mer tom än glad, och att det skulle bli en "jävla fest". Sen definierade han Asplöven, på gott och ont.
- På måndag ska vi städa ur lägenheterna som spelarna bott i.
Det här är fortfarande en klubb där tränaren har dammsugaren i ena handen och taktiktavlan i den andra.
Det gör bara bragden så mycket större.
Till sist: Ett par ord om Johan Olssons prestation under gårdagens VM. Olsson lyckades inte bara förgylla det VM som jag redan döpt till Silverado, han klarade också konststycket att skapa spänning i en masstart över fem mil.
För det är han värd precis alla hyllningar ni kan komma på.
Men vi får inte glömma hur det här mästerskapet såg ut för våra norrbottniska stjärnor. Det var högst mediokert - och jag är lite orolig.
Om ganska exakt ett år börjar OS i Sotji.
Just nu talar ingenting för samma norrbottniska extas som i Vancouver.