Klockan är två på natten när samtalet inkommer till SOS alarm. En kvinna står mitt i en mardröm och har mycket svårt att berätta.
– Pappa... min pojkvän har dödat min pappa..., säger kvinnan snyftande.
– Lyssna på mig. Om du lugnar ner dig så hör jag vad du säger. Vad är det som har hänt? Vad har han gjort?
– Han... han har dödat min pappa.
– Är du säker?
– Jo, pappa ligger död och blodig i sängen.
Det är den 28 maj 2014 och ett fruktansvärt dåd har precis inträffat. I en lägenhet, en dryg kilometer norr om centrala Haparanda, ligger en man i 50-årsåldern knivskuren till döds i sitt eget hem.
Utdragen av larmsamtalet i denna text är hämtade från förundersökningsprotokollet. Det är offrets dotter som ringer in. Hon är i upplösningstillstånd.
– Var någonstans har han huggit honom? fortsätter larmoperatören.
– Det vet jag inte. Jag vill inte titta, jag vill inte titta... Det är blod över allt.
På ett ögonblick förändras samtalet med larmoperatören.
I bakgrunden hörs plötsligt en mansröst.
– Han säger att han...
Mer blir inte sagt.
Det som går fram är röster i bakgrunden mellan kvinnan och en man.
– Nää... Du är inte min pappa. Sluta säga att du är min pappa.
Det är ett drama mitt i natten som har fått ett fasansfullt slut.
Dottern har vaknat av någonting och insett att hennes 24-årige pojkvän inte ligger bredvid henne i bäddsoffan. När hon går upp för att kontrollera var han befinner sig möter hon honom i hallen.
Han är klädd i hennes pappas morgonrock och stänger snabbt dörren till sovrummet.
– Det är ingenting att oroa sig för. Han sover, säger han och ställer sig i vägen för flickvännen när hon försöker ta sig in i sovrummet.
När hon till slut lyckas hon ta sig in möts hon av en blodig mardröm.
Pojkvännen mottar henne ut ur rummet, och säger:
– Jag är nu din pappa.
När det dramatiska samtalet fortsätter kräver larmoperatören att hon ska få prata med 24-åringen, som under samtalets gång har låst in sig på toaletten.
Det blir i förlängningen några fasansfulla minuter.
24-åringens röst är klar, utan spår av anspänning. Tonen är skrämmande när detta blodiga drama summeras.
– Ja, hallå.
– Hej. Vad är det som har hänt?
– Inte har det hänt något.
– Har det inte hänt något?
– Nä.
– Så det hon säger stämmer inte, eller...?
– Nä, det stämmer inte alls.
– Eller är han där? Är X där?
– Jo, visst är jag här.
– Vem är det jag pratar med nu? Är det inte X-X jag pratar med?
– Nä.
– Vem pratar jag med då? Med X?
– Ja.
På det här sättet fortsätter samtalet mellan den kvinnliga larmoperatören och den 24-årige förövaren.
– Inte behöver ni skicka hit någon.
Telefonsamtalet är totalt drygt 50 minuter långt fram till den första polispatrullen anländer till adressen.
Poliserna kliver in i bostaden med dragna vapen och möts av den upprivna kvinnan som går runt i lägenheten. På en stol sitter hennes pojkvän. Han har rakat av sig håret på båda sidor av huvudet under sitt toalettbesök.
Han är fåordig och reagerar knappt när patrullen anländer.
Ambulanspersonalen kan snabbt konstatera att lägenhetsinnehavaren är avliden. Han är knivhuggen i halsen och hittas under en madrass som förövaren har placerat över honom.
Obduktionen visar på ett brutalt våld. Totalt har offret träffats av ett 40-tal knivhugg mot hals och bröst.
Förblödning är dödsorsaken.
Upprinnelsen till dådet kan vara en kortare diskussion mellan offret och 24-åringen, i vilken han uppmanats att inte dricka fler öl. Det uppger hans flickvän.
Vid brottsplatsundersökningen påträffas en större kniv intill offret. Kniven bär fasansfulla spår av händelserna i form av blod.
Det mesta av blodet finns i sängen. Men mellan offrets högra fot, som hänger ner över sängkanten, och sängskåpet finns en större blodsamling. Det tyder på att offret i något skede har varit framåtböjd under dramat, skriver polisens tekniker i ett utlåtande som presenteras i förundersökningsprotokollet.
Blodstänk påträffas upp till 180 centimeter efter väggarna vid huvudänden på sängen.
I teknikernas analys och slutsats konstateras följande:
"Brottsplatsundersökningen har visat att det mest rimliga är att målsäganden har blivit attackerad i sängen med ett eggvasst verktyg och att händelseförloppet har varit snabbt. Blodstänk och blodmängden tyder på detta. Även avsaknaden av blodstänk i övriga utrymmen styrker detta."
Ett par blodiga strumpor påträffas inne i tvättmaskinen i lägenheten.
Dottern uppger i de första förhören att pojkvännen rakat av sig håret efter dådet för att bli mer lik offret.
Kort efter att mordutredningen dragit i gång visar det sig att den mordmisstänkte 24-åringen haft stora drogproblem under en tid. Han har även sökt hjälp för en psykisk problematik ett år tidigare.
I december året innan plockas han in av polisen i Malmö efter en resa i holländska Amsterdam. "Han var inte vid sina sinnens fulla bruk", förklarar den polisman som ringer upp flickvännen.
I stället för att häktas blir 24-åringen vid det tillfället inlagd på psykiatrisk klinik under en vecka.
Då har han under hösten berättat för flickvännen att han hör röster. Han har även förklarat för henne att hon har "demoner och tio olika personligheter i sig". Att det är anledningen till att han inte känner henne.
– Jag är helt övertygad om att det är hans drogmissbruk som är orsaken till hans psykiska ohälsa, säger hon i ett förhör den 12 juni 2014.
Månaden innan dådet rör sig missbruket framför allt om alkohol.
– Han har druckit väldigt, väldigt mycket. Alla dagar i veckan förutom på söndagarna då "bolaget" var stängt, säger hon.
Hon uppger också i samma förhör att hon tydligt kan ana när pojkvännen psykiska mående är på väg att bli sämre.
– Han får en stirrig blick som inte är trevlig. Jag upplevde att han började få den blicken en eller två veckor innan vi reste upp till Haparanda, den 24 maj. Under dessa veckor var han oftast trevlig när han vaknade på morgonen och var nykter. Men så fort han började dricka öl fick han tillbaka den hemska blicken.
24-åringen är fåordig när han förhörs ett dygn efter dådet.
Svaren på förhörsledaren Staffan Staalback blir korthuggna och svävande.
– Vet du vad misstanken handlar om?
– Det spelar ingen roll.
– Har du någon aning?
– Jo, jag har en aning.
– Nå, vad säger du?
– Det spelar ingen roll. Jag har inga kommentarer.
På det sättet fortsätter förhöret.
När Staalback slår fast att de säkerligen kommer att träffas igen, i och med att han kommer att förbli inlåst ett tag, blir svaret:
– Vi får väl se.
På frågan om han har något att hälsa sin flickvän, säger 24-åringen:
– Nä, ingenting. Jag ska ändå ut härifrån.
Det avslutande förhöret i september på den rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall får ett liknande utseende. Antingen svarar inte 24-åringen alls.
Eller så säger han bara kort:
– Nä.
Under rättegången i Haparanda hösten 2014, där han företräds av advokat Jens Arnhof, fortsätter det på samma sätt. Med tystnad och få kommentarer.
Kammaråklagare Rickard Finnberg slår fast i sin slutplädering att mordet är ett vansinnesdåd.
– Ett bestialiskt våld där mördaren hade för avsikt att avskilja huvudet från kroppen.
Åklagarens krav mot 24-åringen är 18 års fängelse.
Jens Arnhof, advokat som företräder honom, tycker att hans klient ska dömas till psykiatrisk vård, utan frihetsberövande inslag. Inte rättspsykiatrisk vård.
– Jag ställer mig frågan om min klient är mer straffvärdig, vid det här tillfället, än en fyraåring som kastar en snöboll i ögat på en kamrat med blindhet som följd, säger Arnhof.
Den 18 november 2014 döms 24-åringen till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning av Haparanda tingsrätt. Den psykiatriska undersökningen har visat att han led av en allvarlig störning både vid gärningen och vid undersökningen.
Hans döms att betala ett skadestånd på totalt 280 000 kronor till den döde mannens anhöriga.
Domstolen lutar sig i domen mot det brev som 24-åringen har skickat till flickvännen från häktet, där han berättar om "den tragiska natten då jag tog din fars liv."
Domen överklagas aldrig.