Mamma Satu torkar av kinderna med näsduken och kramar om sin son. Nu pustar hon ut. Men det har varit en tuff kamp – en kamp som började måndagen, dagen efter första advent 2017.
– Jag hade feber och hosta i två veckor. Sen under den morgonen hade jag ont i högerknät när jag vaknade. Jag hade så ont så att jag inte kunde gå. Jag visste inte vad det var. Jag frågade mamma vad som var fel, men hon visste ju inte heller, säger Joona Pylvänäinen.
De åkte in till vårdcentralen i Övertorneå. Svaret? Förmodligen ett virus i kroppen.
Onsdag åkte de in igen. Fredag också. Det blev värre och värre. Den då 13 år gamla Joona gick från att vara frisk till att behöva kryckor – till att kvittera ut en rullstol. Men ingen förstod vad det var. Misstanken var fortfarande ett virus.
Mamma Satu misstänkte att det var något allvarligare än så och var därför påstridig. Hon ville få till grundliga undersökningar. På lördagen, fem dagar efter att de hade varit på vårdcentralen första gången, var de hemma i Övertorneå där de då bodde innan de flyttade vidare till Haparanda. De såg på finsk TV. Det handlade om en flicka som har leukemi. Joona kände igen sig i flickans symptom.
– Det är det där jag har, sade han.
Söndag fick han åka med ambulans till Kalix. Sedan under måndagen fick mamma Satu nog. De måste ju få veta vad som är fel. De åkte in till vårdcentralen i Övertorneå igen.
– Jag sa att jag tar honom till en privatläkare i Kemi i stället, för vi måste få ta prover. Då fick vi en ny tid samma dag och tog prover.
Sedan kom samtalet dagen efter. Det var bråttom att komma in till Sunderbyn.
Läkaren berättar att det är förhöjda värden på vita blodkroppar. Han fick direkt åka vidare till Umeå och där fick han det definitiva beskedet: Akut lymfatisk leukemi. Cancer.
Sjukdomen är en av de vanligaste cancerformerna för barn. Tack vare framsteg som har gjorts inom forskningen klarar sig över 75 procent av de drabbade barnen i dag.
Joona startade genast en cellgiftsbehandling. Första veckorna var tuffa. Men läkarna, familjen och Joona själv försökte att bara hålla en tanke i huvudet: Att övervinna den här sjukdomen.
Joona visade sig vara en krigare. Bara efter några veckor såg läkarna i Umeå att sjukdomens spridning hade hejdats – och redan börjat avta.
Nu har det gått över ett år och förra måndagen var Joona inne för behandling igen. Men nästa måndag ska förhoppningsvis vara sista gången som 14-årige Joona Pylvänäinen åker in till sjukhuset för att få cellgift. Sedan väntar medicinering till juni nästa år och förhoppningsvis kan han bli helt friskförklarad efter det. Men redan nu syns det inte längre några dåliga värden i blodet.
– Jag känner mig frisk. Jag orkar göra mycket mer än vad jag gjorde för ett år sedan.
Vad har varit värst den här tiden?
– Att veta att jag kunde dö. Jag var rädd för att dö.
Mamma Satu fortsätter:
– Det var svårt för oss att blicka framåt ett tag. Han hade svårt att prata om framtiden när han inte visste om han skulle överleva. För mig var det värsta när han sövdes för första gången. Jag var så rädd att han inte skulle vakna upp igen.
Har sjukdomen förändrat dig, Joona?
– Ja, jag bryr mig inte om småsaker längre. Jag har funderat på att börja spela hockey igen och jag känner att jag inte behöver vara rädd för någon situation i spelet, för inget kommer kunna vara värre än det här.
Satu Pylvänäinen beskriver sig själv som en bråkstake för att få till en undersökning. Hon menar bland annat att läkarna hade kunnat ta prover tidigare. I dag är hon glad för att hon "hotade" om att gå till läkare i Finland. Det är Joona också tacksam för.
– Det var du som räddade mig för att du är så envis.
Satu har gjort en Ivo-anmälan för läkarnas agerande i Övertorneå, något hon ska ha blivit uppmuntrad att göra av läkare i Umeå. Norrbottens Media har sökt ansvariga och kommer att göra nya försök där en representant från Region Norrbotten får bemöta anmälan.