Hemskt. Hemskt och det fruktansvärda. Så börjar numera pensionerade polismannen Ulf Brynolfsson berättelse om mordet på Carolin Stenvall, som försvann på väg till en arbetsintervju i Jukkasjärvi den 12 september 2008.
Ett mord han var med om att utreda – och lösa.
– Det var en viktig pusselbit, säger han.
Nio år har gått. Han har intervjuats av Norrbottens Medias journalist Peter Johansson till den nya boken om fallet, "Rastplats 58", men i övrigt hållit låg profil och inte pratat i media.
Ulf Brynolfsson var vid tiden för mordet stationerad på kriminalunderrättelsetjänsten i Norrbotten, med en placering i Luleå. Efter Carolin Stenvalls försvinnande på fredagen fick han redan på måndag åka upp till Gällivare för att bistå i utredningen. Över en månad skulle han sova på hotell, 25 mil från sin familj, och delta i det intensiva sökandet.
– Vi åkte helikopter, körde bil och gjorde undersökningar ute i naturen utifrån tips och intuitioner som vi hade. Det blev många timmar, säger han.
Utredarna levde med fallet dygnet runt.
– Vi försökte slå bort det på kvällarna, men det återkom hela tiden. För det var ju en ny dag och en ny förhoppning, då dagen innan kanske inte hade gett så mycket. Det är så man jobbar, säger han.
Sökandet gav inte resultat och veckorna gick. Oron växte. Utredningen stod och stampade.
– Vi blev oroliga allihopa. Hur skulle det här gå när vi inte hade någonting att bita fast vid. Det svävade liksom i luften. Det kom in tips, men det kändes som att det inte riktigt var det vi letade efter.
Men så kom tipset som fick turen att vända. Ett äldre par som kört till Skrövån, vid rastplats 58 söder om Hakkas, för att fiska såg en blodpöl på grusvägen, som de senare meddelade polisen om.
Men tipset blev liggande i två veckor.
Ulf Brynolfsson minns att det kom in drösvis med iakttagelser. Men än i dag tycker han att det är förvånansvärt att det avgörande tipset blev liggande så länge utan att kollas upp.
– Konstigt. Det har vi reagerat på då, kort efteråt, och även nu i senare tid. Det är anmärkningsvärt att inte det följdes upp, men jag vet inte var stoppet var.
När kriminalteknikerna var på väg tillbaka till Luleå stannade de dock till för att leta efter blodfläcken. Ulf Brynolfsson berättar att slumpen gjorde att han, biträdande spaningsledare Kenneth Rautio och hunden Oscar följde med.
– När jag och Kenneth hörde det så sa vi att vi far vi också, så kan vi kanske göra någon nytta istället för att sitta här inne.
När de anländer till rastplatsen längs E10 har teknikerna redan börjat undersöka vägen. De hittar till sist blod, under gruset.
– Det blev en träff där, mitt på vägen, som de med ett test kunde konstatera om det var från en människa eller om det var djurblod. Det visade det sig vara människoblod, säger Ulf Brynolfsson.
– Det blev en intressant stämning, men samtidigt blev man väldigt fundersam. Vad är det som har hänt?
Det skymmer och för varje minut som går blir det allt mer höstmörkt. Han rycker åt sig en ficklampa och tar Oscar med sig, i riktning mot ån. Med vattendraget som riktpunkt går de motsols och börjar söka av området med en radie av runt 50 meter.
– Min första tanke var att hon ligger här nere. Det var den första tanke som slog mig. Även nu som då. Men där fanns ingenting.
Han fortsätter sökandet och korsar samma väg som de kommit dit på. Där finns en ravin. Ficklampan räcker knappt till, så mörkt har det hunnit bli. Oscar, en 6-årig jaktspringer spaniel, flåsar ivrigt fram och tillbaka. Försvinner i mörkret, dyker upp igen. Han är inte van vid att nosa efter blod, utan är tränad på att hitta bomber, ammunition och narkotika. Men jycken pekar två gånger ut riktingen han vill att de ska gå.
– Han är ivrig utav sig och signalerar med sitt kroppsspråk helt plötsligt att det var någonting när vi kom ner där i ravinen, säger Brynolfsson.
Han går längre ner och ser något som först liknar en motorhuv stå lutat mot ett träd. Han närmar sig och ser han att det är en gummimatta som verkar ha kastats upp mot en gran. Uppe i högra hörnet syns en mörk fläck.
Han rör ingenting, utan samlar ihop hunden och sig själv och går upp till de andra och berättar om fyndet. Det tas foton och mattan säkras.
På fläcken görs ett liknande prov som fått träff uppe på vägen.
– Vi fick samma resultat, det var människoblod. Då kändes det som att vi hittat en pusselbit som vi kan jobba vidare med, som kan ge oss information om vem som kan tänkas ha gjort det här.
– Människoblod på två platser, en människa som är borta och ja, funderingarna kom då i skallen.
Utredningen skulle visa att mattan kom från bagageutrymmet i gärningsmannens bil. Men direkt efter fyndet förstod Ulf Brynolfsson inte hur viktig pusselbiten var, att bilmattan skulle knytas till mördaren, Toni Alldén.
Ulf Brynolfsson har funderat på varför han inte slängt mattan från bron, bränt den eller bara kastat bort den någon annanstans.
– Blodet hade upplösts och ingen hade kunnat härröra det till det här...det var inte klumpigt, men otänksamt. Men han var väl i panikläge.
– Det känns som att han inte hade en plan för det där, utan han ville bli av med mattan.
Känslan när det visade sig att Alldéns kombi av märket Audi Avant visade sig sakna mattan i bagageutrymmet:
– Då började pulsen ticka.
Polismannen gick i pension för tre år sedan och det är tydligt att han saknar sin vän Oscar, som inte lever längre. Hunden dog en månad innan sin tioårsdag, sista november 2013.
Hur tänker du om att du gjorde fyndet som ledde till att mordet kunde lösas?– Jag ser det som ett gott lagarbete. Alla har bidragit på sitt sätt med både tålamod och uthållighet. Det har inte varit en lätt uppgift för när man inte hittar nånting som ger näring till det man håller på med är det lätt att man börjar tvivla på att vi kommer att lösa det. Men alla jobbade från morgon till sent på kvällen med att bidra med sitt strå till stacken.
Ulf Brynolfsson var också med när Carolin Stenvalls kropp hittades den 22 oktober, två dagar efter att Toni Alldén erkänt och satt fingret på en karta. Vad som hänt innan kroppen hamnade där är en gåta, som kanske aldrig får ett svar.
– Det är en tanke man har haft genom åren. Att han kanske åtminstone för sin egen skull, och för anhöriga också, borde lätta på sitt hjärta och säga vad det egentligen var som hände. Jag känner inte honom, vad det är för typ av människa, men det är otroligt tragiskt. Slumpen som gör att det händer på det här viset, så att en ung människa som kanske är på väg mot sina drömmars mål - ett jobb med goda förutsättningar längre fram i livet - hamnar hos en sån här person i en sån situation.
Minnena har förföljt honom genom åren. Ju mer han tänker på det, desto mer påträngande blir det.
– Varje gång man kör förbi där så brukar jag stanna och gå in och titta på platsen. Det finns ett träd där det, åtminstone de första åren, stod en lapp som någon anhörig, bekant eller vän hade skrivit: "Varför?".