En dag i oktober samlas en grupp människor i byn till kyrkogårdsvandring. Den gamla kyrkogården är omgärdad av en stenmur. Trots solens tappra försök att värma de levande känns markytan isande kall. Här har sörjande människor vandrat sedan år 1928, då Hakkas fick egen kyrkogård. Tidigare forslades de döda i hemsnickrade kistor till Gällivare med häst och vagn.
- Viktor Sköndahl reste klocktornet och undrade vem klockan skulle klämta för första gången. Det blev för honom själv, då han mördades
i Äijävaara, berättar kyrkvaktmästare Bror Larsson.
Dog av blixten
Gravstenarna står uppställda likt böcker i ett bibliotek. Bakom varje bokrygg finns en berättelse som
i bland har ett lyckligt slut, men texten på kyrkklockan vittnar om kärva tider. "Svenskt och finskt och lapskt, vårt ljud kallar till gudstjänst och lovsång. Bygd i vila och arbetsgång. Mänskor i skilda levnadstvång."
- Här ligger Uvelöv, dödad av blixten under slåttertiden i Torasjärvi, säger Bror Larsson.
Kyrkvaktmästaren stannar till vid sin familjegrav. Här vilar Sune och hans tre små syskon, döda i lungsotens härjningar på 1930-talet.
"En vettvilling sköt Kalle"
Klasskillnaderna var stora. Här paraderar stora pampiga gravar med smidda järngrindar intill den anonyma sockengraven för fattigbegravningar. Kronojägare Isaksson, född 1871, död 1950, lät bygga en stor underjordisk gravkammare för sin familj.
- Gravplatserna slösade med mark, gångarna är tre meter breda. Här finns 14-personersgravar. Det var ramar kring gravarna och folk planterade hägg, syrén och björk på gravplatserna, säger Bror Larsson.
Vi stannar vid bilmekaniker Karl Wigrens gravsten med texten: "Ack låt ej tidens tand strö mossa över minnen och lossa vänskaps band som knöts av unga sinnen." Släktingen Bertha Nilsson minns.
- En vettvilling sköt Kalle och hans fru Nea när de tältade i Boden. Hon fick springa för livet med ett barn
i magen och ett barn i famnen. Man trodde inte det var sant. Vilken tragedi, säger hon.
Ack så sorgligt att livet skulle sluta så för Kalle. Kyrkogårdsvandrarna suckar djupt och går till nästa grav. Här vilar Sigurd Nilsson med sonen Kurt. Pojken var bara 11 år när han drunknade i Linaälv under flottningen i maj 1960. Fadern försökte rädda sonen, men båda drunknade.
"Tråkigt att bli ensam"
Mary Henriksson tänder ljus vid sin döde mans grav.
- Arnold var så snäll och omtänksam. Det var hans tid att gå och det är inget att göra åt, men nog är det tråkigt att bli ensam, säger hon.
Syskonen Gull-Britt Junvall och Leif-Göran Jungvall stannar vid familjegraven. Här finns två nyfödda och nöddöpta barn, Lena och Agneta, som aldrig fick bli stora.
Vi passerar kyrkoherde Richard Rebanes gravsten med text på latin: "Så förgår all världens härlighet." De blir en stilla minut i åtanke över kyrkoherdens sista predikan.
- Han var från Estland och kom till Hakkas på 1950-talet, säger Bror Larsson.
Hakkas gamla kyrkogård har 500 gravstenar, 30 är urngravar. 1220 personer vilar här. 29 människor begravdes
i Hakkas i fjol. Minneslund finns vid nya kyrkogården, men ingen är begravd där. Gravarna upplåts i evig tid.
Kaffe och varma smörgåsar
Bror Larsson trivs i sitt yrke.
- Jag gör allt mellan himmel och jord. Jag är kyrkvaktmästare och kyrkogårdsvaktmästare. Jag gör hembesök och jag sjunger ut begravningarna från hemmen vilket är tradition, säger han.
Kyrkogårdsvandringen avslutas
i bygdegården med kaffe och varma smörgåsar. Bo Karlsson från Gällivare släkt- och bygdeforskare serverar och tackar för den intressanta kyrkogårdsvandringen.