Hon och hennes man Petri Storlöpare har ordnat med några modeller, som Skinko förberett. Det är en konst att klä sig och det tar lång tid även för dem som kan det. Det är många detaljer som ska fixas till.
– Förr i tiden gick kunskapen i arv från mor till dotter. Nu måste man gå i skola för att lära sig klä på en kimono, säger Shinko Nakano Storlöpare, som berättar att hennes intresse väcktes först när hon var vuxen kring 20-årsåldern.
– Då hade jag råd att köpa en egen kimono och lärde mig hur man klär på sig.
Dottern Anni Storlöpare, som nu går på gymnasiet, säger att hon inte använt kimono så ofta.
– Någon gång på sommarfestival i Japan. Mamma får hjälpa mig att klä på mig.
Hon var så klart en av modellerna tillsammans med Anna Kähkönen, Ingemar Isaksson och Sedigheh Hesami.
– Den främjar hållningen, konstaterar Anna Kähkönen, som för första gången har en kimono på sig, och tillägger att den känns lite som en korsett, tight runt midjan.
När alla är färdigklädda får Kyrkudden bakom kyrkan i Gunnarsbyn fungera lite som en catwalk för foto och film. Sidentygerna är vackra, färgstarka och mycket vackert broderade.
Shinko Nakano Storlöpare har mellan 700 och 800 kimonor.
Jag och Petri funderar på vad kimono egentligen heter i Hopluralis och enas om att det är kimonor även om det låter lite konstigt när man säger det.
– Jag tror att det här kan vara den största privata samlingen av kimonor som finns i Sverige. Jag har inte forskat i det, men den största privata samlingen finns i Japan. Den samlaren har cirka 7 000 kimonor. Och om Shinko har närmare tusen så kanske det är den största samlingen i landet, säger Petri Storlöpare.
Skinko Nakano Storlöpare berättar att hon började samla för ungefär tio år sedan. Hon förklarar att hon tycker om kimonor och japanska antika tyger, som är ett gediget handarbete av mycket hög kvalité.
– Man kan enkelt anpassa tygerna till svensk design.
När hon kom till Sverige var det svårt att hitta jobb. Dessutom ville hon kunna jobba hemifrån, eftersom Anni då fortfarande var liten, och hon ville inte gå tillbaka till jobbet som banktjänsteman.
Tanken från början var att hon skulle använde tygerna att göra lampskärmar, kuddar och andra inredningsdetaljer till svenska hem. Hon gjorde några men övergick sedan till försäljning av jackor, kimonor och accessoarer via nätet.
– Jag tycker själv mycket om kimonor, men tänkte att det kanske inte är så många som är intresserade av att köpa.
Hon riktade in sig på en internationell marknad och gjorde först sin hemsida, kanoko.se, på engelska. Transporterna blev dock för dyra för att kunna konkurrera med priserna i andra länder. Nu verkar hon på den svenska marknaden. I snitt säljer hon drygt 300 kimonor per år. Privatpersoner och antikhandlare köper av henne.
– Många ungdomar köper korta jackor som man kan ha till jeans.