Det har hänt en hel del under Åke Selbergs 80-åriga liv. I mitten på 1950-talet flyttade han till Kiruna, jobbade under en kort period som gruvarbetare på LKAB. Det var också i Kiruna han träffade kärleken i Anna-Greta. Efter två år i gruvstaden bestämde de sig för att packa ihop och flytta in på hemgården i Gunnarsbyn för att driva familjejordbruket vidare.
Åke Selberg var tidigt engagerad i byns idrottsförening och tillsammans med byborna fick han igång fotbollsklubben, rustade fotbollsplanen med hjälp av ett privatlån och väckte liv i den insomnade föreningen. Men han hade större ambitioner än så.
– Jag hade aldrig tänkt tanken på en politisk karriär, men det blev så ändå. Första uppdraget var som ledamot i turistnämnden och jag har även suttit i kommunstyrelsen och fullmäktige i Boden.
1979 kom frågan för första gången om han inte ville kandidera till riksdagen. Åke svarade ja. Men när valsedlarna var färdigräknade räckte rösterna inte till för en riksdagsplats.
– Det var jag glad för då. Jag hade fullt upp med att driva jordbruket och jag var inte riktigt redo, men till valet 1982 hade jag fått lite tjockare hud och fick en riksdagsplats.
Slutet av 1970-talet och en bit in på 1980-talet var en tuff politisk tid minns Åke Selberg.
– Det var kris överallt. LKAB gick dåligt, det gjorde NJA, skogsbruken och jordbruken också. Jag minns att dåvarande industriminister Nils G Åsling konstaterade att LKAB nog skulle vara tvungen att läggas ned för det skulle aldrig bli lönsamt. Jag valdes in i en grupp med Ingvar Carlsson som ordförande som till slut tillförde länet fem miljarder kronor, bland annat i form av avskrivningar och krisen kunde vändas, berättar han.
Efter valet 1982 blev Åke Selberg invald i riksdagen, och med sin bakgrund som bonde blev jordbruksfrågor hans fokus.
– Det hade inte direkt kryllat av jordbrukspolitiker i vårt parti tidigare, så jag blev mycket omskriven i pressen för mitt engagemang. Inte minst då jag i augusti 1982 bjöd in till en jordbrukspolitisk konferens här på gården, och 80 representanter från hela landet kom hit. Det blev massmedialt en av de mest uppmärksammade valrörelser det året. Efteråt fick jag berättat för mig att dåvarande partisekreteraren Sten Andersson planerat för att han och Olof Palme, som då var på möte i Sundsvall, skulle ta en helikopter och landa här på gården. Det avstyrdes tyvärr, men konferensen blev lyckad ändå även om jag ett tag var orolig för att det inte skulle kunna gå att genomföra den enligt plan. Dagen innan drog det nämligen fram ett enormt oväder och regnet öste ned över gården. Men morgonen därefter så hade molnen skingrat sig.
Mest nöjd är Åke Selberg nog över att ha startat Råneälvdalsprojektet med uppdraget att lägga en turistisk infrastruktur i älvdalen. Idén fick han 1991 efter en debatt om landsbrukspolitik i riksdagen, där han kände att partiet inte blivit behandlade med respekt.
– Mitt i besvikelsen kom jag på att det hade skapats en stiftelse för att jobba för utveckling i Luleälven. Något liknade borde vi kunna få till även i Råne älvdal, berättar han.
Åke Selberg tog kontakt med grannkommunerna, presenterade idén och fick positiv respons. Ett av de första besluten arbetsgruppen tog var att sudda ut alla kommungränser. Varje enskilt projekt skulle drivas utifrån var det passade bäst in. Åke skrev en motion till riksdagen och ansökte om medel för att driva projektet.
– Jag blev tidigt lovad pengarna, men det skulle ta tre år innan det formella beslutet var taget. 1994 var på väg in i ladugården här hemma när telefonsamtalet kom. Vid ett regeringssammanträde hade projektet beviljats 15,5 miljoner kronor. Det var ett fantastiskt besked och nu kan vi se resultatet. Det finns inga genvägar i politiken, om man ska utveckla landsbygden är det kollektivet och sammanhållningen som gäller.
Samarbetet i bygden har skapat en stor sammanhållning. Därför blev också tragedin än större när beskedet kom om den allvarliga forsränningsolyckan 1995 där åtta bybor miste livet. Fortfarande är det en händelse som Åke tycker är svår att prata om.
– Olyckan lamslog hela byn. Det var flera som man stod så väldigt nära och vi hade arbetat ihop i projektet. Och flera av dem hade varit och hälsat på oss och man kommer så väldigt nära.