I väntan på älgen
Ett avgnagt hundkoppel kom att ha stor betydelse för älgjakten i Gunnarsbytrakten på premiärdagen.Huvudpersonerna var två rookies, Malin Torikka, 22, och Atle, 1,5.
Erik Nyström kramar om sin hund Atle.
Foto: Pär Bäckström
Upp klev en älgtjur, stannade och tittade på henne. Hon lyfte bössan och sköt, utan att tänka så mycket, säger hon. När älgen tog några steg till sköt Malin Torikka igen och den föll i diket på andra sidan vägen. Efter älgen kom en hund springande.
Det var jämthunden Atle. Hundens ägare, Erik Nyström, jagar i Gunnarsbyns jaktlag med sina marker gränsande till Norbäcken.
Atle hade förnärmat fått vänta i bilen hela morgonen då älgjakten var i full gång och förberett sig genom att gnaga av kopplet. När Erik Nyström öppnade bakluckan sprang Atle beslutsamt in i skogen och låtsades inte alls om husses försök att stoppa utfärden.
När Erik Nyström fick veta att grannjaktlaget hade hans hund begav han sig dit och hämtade den. Under eftermiddagen fick också Erik Nyström skjuta en älg tillsammans med kamraten Atle.
Men älgjägarens vardag startar mycket tidigare. Redan innan dagen grytt är det uppstigning och klockan 04.30 samlades Gunnarsbyns jaktlag i jaktstugan för en kopp kaffe och genomgång jakten. Laget får skjuta sju vuxna älgar och så många kalvar de klarar av.
En stund senare kör bilarna med jägare upp till Gunnarsbyberget, där de ska sitta utefter en tänkt linje, "Kronlinjen". Två jägare ger sig av längre bort och släpper sina hundar.
Vi följer Gunnar Söderholm, 63 till hans pass. Passet är på marken och vi slår oss ner på en höjd med utsikt över ett kalhygge. Hygget är några år och björkarna som växt upp skymmer en del, med där finns fria skottlinjer om en älg skulle dyka upp. Gunnar Söderström ställer upp sin stol och erbjuder mig och fotografen Pär Bäckström sittunderlag att sitta på. Så tänder han en cigarett.
Vi sitter och stirrar mot skogsbrynet men inget hörs och inget syns.
- Man vet ju aldrig, det kan hända när som helst, det är det som kittlar. När det börja skälla i skogen, då blir det spännande. Sen är det trevligt att träffa jaktlaget på morgonen, säger han.
Av och till knastrar det i kommunikationsradion och någon ger en lägesrapport.
- Gunnar kom. En älg, en oxe, har gått ner mot passkedjan.
- Förr, då det inte fanns radio, då satt vi bara i skogen som stubbar och visste inte vad som hände runt omkring, säger Jan Lidberg, jaktledare, när Gunnarsbyjägarna samlas efter morgonpasset.
Lennart Engström, 76, sitter på sin stol vid elden. Hans hund, Siso, en Karelsk björnhund, ser att han öppnar ryggsäcken genom bilfönstret, och slickar sig om munnen. De har gått tre, fyra kilometer i dag.
- När jag tar på mig den röda mössan då är det färdigt. Då vet han att det är jakt, börjar gnälla och vill iväg.
Han skryter över Siso.
- Kareler är liksom fogliga och håller sig till en jägare. Han håller reda på var jag är och när jag vill avbryta blåser jag bara tre korta signaler på en tomhylsa så kommer han.
Två kilometer bort har förstagångsskytten Malin Torikka alltså nedlagt sin förta älg. Hon jagar tillsammans med pappa Ronny och bror Niklas i Norbäckens jaktlag. Jaktintresset kommer från hennes pappa säger hon, men också genom att hon skaffat en hund, en Norrbottensspets, Emil som hon jagar hon fågel med.
När älgen ligger kvarstår att ta ur den. Ett arbete som Malin Torikka tar sig an med blandade känslor.
- Jag vill kunna göra det, men jag tycker att det är äckligt, säger hon.
Så jobbar vi med nyheter