Hemma hos Jerry och Annika Larsson i Gunnarsbyn har julgranen fått flytta in trots att det bara är den andra advent. I fönstren finns adventsljusstakarna och huset är fullt av barn som pratar och leker. Åtta år har gått sedan hittade de flyttade från Torpgärdan i Boden ut till Gunnarsbyn där de bor i dag. Paret har fem egna barn där Isak är yngst och där Josefine har hunnit fylla 24 år. De senaste sex åren har Jerry Larsson och hustrun Annica Larsson öppnat upp dörrarna för barn som kan behöva lite extra trygghet. De är bland annat kontaktfamilj till några barn som kanske mår bra av ett kortare miljöombyte. De är också ett familjehem vilket innebär att de kan erbjuda barn en mer permanent plats i en tryggare och stabilare miljö.
Det här året kommer familjen dessutom att vara jourfamilj. Dit kan barn komma om behov skulle uppstå mer akut.
– Det kan vara en olycka som ligger till grund. Att ett barn verkligen behöver någonstans att ta vägen omedelbart. Men det kan också vara tråkigheter som sociala problem och missbruk av olika slag som finns med i bilden, säger Annica Larsson.
Den som vill bli jourfamilj kan lämna sitt intresse till Socialförvaltningens individ- och familjeomsorg. De kommer sedan hem till familjen och gör också intervjuer och en utredning för att bedöma om familjen är passande.
– Det kan vara så att man får ett besked om en placering och så kommer barnet två timmar senare. Det kan sedan utvecklas till att bli mer permanent men det behöver inte bli så. När man får placeringen vet man inte hur det kommer att bli utan det visar sig. Det kan vara så att barnet blir hos oss under flera år, säger hon.
Sedan häller hon upp mer kaffe samtidigt som barnen leker ute i vardagsrummet.
– Man har kanske inte nätverk genom en familj, släkt och vänner. Man känner sig otillräcklig som förälder. Kanske har man problem i livet av olika slag. Just julen är en sådan känslosam stund under året då man kan känna mest utanförskap då man egentligen ska känna glädje och gemenskap, säger hon.
De började som kontaktfamilj för två barn. De besökte familjen på helgerna och kontakterna mellan barnen och deras stödfamilj fortgick under fyra års tid. Den här helgen har de besök av två barn.
Banden mellan dem och deras egna barn är också starka och det råder inget tvivel om att de trivs i varandras sällskap.
– Grabbarna trivs jättebra tillsammans. Och de här tjejerna har verkligen funnit varandra. De har känt varandra i fem år och det är otroligt att de är så nära varandra trots att det är fyra år som skiljer i ålder, säger Annica.
14-åriga Matilda Larsson känner det som att hon har fått en extra syster.
– Ja, lite så känns det. Det känns roligt och bra. Då har man alltid någon att vara med de helger vi träffas. Sedan har vi mycket kontakt på snapchat och vi brukar prata med video. Och jag har också varit hemma och sovit över hos dem, säger Matilda.
Samtidigt så kommer en dag när uppdraget tar slut. Det kan vara väldigt sorgsamt.
– Men vi ska hålla kontakten. Så känns det. Vi bor ändå ganska nära. Jag har varit med om det med andra barn också. Det kan vara lite jobbigt. De blir ju som en del av vår familj, fortsätter hon.
Under de senaste sex-sju åren har åtta barn hittat trygghet under familjens hustak.
– Det har varit jätteroligt. En otrolig upplevelse och erfarenhet. Stundtals har det också varit jättejobbigt. Det kan vara jobbigt att få vardagen att gå ihop. Sedan har det varit mycket känslosamt när de har flyttat, säger Annica och ler ett skevt leende.
Isak som nu är sju år var bara en bebis när de började att ta emot barn.
– Han frågade till och med en gång ”ska jag alltid bo här”. Och sen ”är du min mamma”, säger Annica.
Sedan skrattar de lite vid minnet:
– När han sa så tänkte jag men gud, han känner inte att jag tycker om honom som en riktig mamma. Tänkte jag. Men så lät jag det sjunka in lite mer och då tänkte jag att det här kan jag ju se positivt också. Han ser att vi tycker om alla lika mycket. Han känner sig inte speciellt utvald för att han är ett biologiskt barn.
Känner ni att ni kan hjälpa de här barnen?– Ja, absolut. De får en strukturerad vardag. Och trygghet. Vi kan också ge dem hopp. Och kärlek.
Det låter meningsfullt?– Ja. Annars skulle vi inte hålla på. Om man inte såg att man lyckades skulle man inte fortsätta.
Finns det gånger när man har känts sig otillräcklig?– Det finns ju gånger när barnen som kommer hit behöver mycket tid. Då har man känt att man har försummat sina egna barn. Men vi har pratat om det. Det har ändå blivit bra i slutändan.
Håller ni kontakten med de barn som har bott hos er?– De flesta barn som har varit hos oss har vi kontakt med efter att uppdragen är avslutade. Genom telefonkontakt, brevväxling och att vi träffas för att göra saker ihop.
Vad betyder julen för dig?– Att få vara tillsammans och att ha det tryggt. Att alla får känna glädje.
Är det här ett sätt att själv känna glädje genom att få ge trygghet och värme till de som behöver?– Ja, absolut. Så är det.