Lotta Lennartsdotter gjorde succé med dokumentärserien Astrid blir storasyster, som handlar om när hon själv ska få barn och äldsta dottern blir storasyster. Den visade att det fanns ett behov och Lotta Lennartsdotter fick i uppdrag av Svt att utveckla den serien.
– Vi ville inte göra en likadan serie och då kom de på den här idén.
Familjen som är med består av Grete och hennes mamma Marika, som är huvudpersonerna. Grete fyller sex år i sommar och har två syskon, storasyster Lea och lillebror Arvid. Hennes pappa heter Daniel.
Lotta Lennartsdotter letade en familj i fyrkanten och kusten. Ett tio-tal kandidater hörde av sig. Hon träffade familjerna en gång. Det är många komponenter som avgör vem det sedan blir som är med i dokumentären.
– Mycket ska stämma in. Barnets ålder, talförmåga, familj, var barnet bor och det viktigaste för mig är att barnet själv tycker att det är roligt att få ett syskon, det måste finnas ett genuint intresse och jag måste också känna att barnet tycker att det är roligt att jag kommer.
Hon påpekar att det inte ska vara ett jobb för ett barn, utan att det ska vara roligt även om det kommer stunder som inte är så roliga under en inspelning.
– Det gör det alltid, för det är mycket jobbigare än man tror. Det är omtagningar och tar lång tid. Man måste vänta på saker, men jag försöker att se till att det är så roligt som det kan bli, säger Lotta Lennartsdotter.
Hon måste också kunna kommunicera bra med föräldrarna. De måste vilja att hon ska komma och göra det här för sin egen skull. Hela familjen måste vilja vara med eftersom det är en dokumentär.
Hon ser också till barnets mognad och söker barn som kan visa olika känslor.
Före inspelningen träffar hon familjen igen. Inspelningen har pågått från mars och fortsätter till och med augusti. Det är tio avsnitt och programmen börjar sändas i oktober.
Lotta Lennartsdotter förklarar att det nu känns bra och tillägger att det roligaste hon vet är att spela in just den här åldern.
– De är så öppna och säger vad tycker. De hittar på saker. De kan vara lite blyga i början, men det går över och de är inte så medvetna om att de spelas in.
Dokumentären handlar om tiden före Grete får ett syskon, när hon har fått ett syskon och tiden efteråt. Den vänder sig till barnfamiljer, men är framför allt ett barnprogram. De som tittar får följa med i olika situationer. Exempelvis när Grete målar mammas mage och får hjälpa till att packa väskan, som Marika och Daniel ska ha med sig till sjukhuset.
Barnet skulle födas före påsk så Lotta Lennartsdotter trodde att de skulle spela in påskveckan, men barnet kom 14 dagar senare än beräknat.
När värkarna satte igång kontaktade de Lotta, som i sin tur ringde fotografen, Martin Sjölander, som bor utanför Göteborg. De hade fått tillstånd att filma på BB. Så blev det flygstrejk. Som tur var var det falska alarm. Det löste sig, men Marika skrevs efter förlossning ut till patienthotellet.
– Vi filmade där och när de kom hem. Då handlar det om vad man kan hjälpa till med som storasyskon.
Men det kan också vara jobbigt att få ett småsyskon och man kan känna sig utanför. Dock var det så att Grete inte var ledsen eller sur, utan de fick hitta på det. Det blir ett avsnitt när Grete är tillsammans med sin farmor.
Det finns olika skolor inom dokumentärfilmen, om man får eller inte får konstruera känslor.
– En del ser jättestrikt på att det ska vara exakt, medan andra ser det mer som att de gör ett konstnärligt jobb och att känslan ska vara äkta. Jag är inte en strikt dokumentärfilmare. Min publik är främst barn mellan noll och sex år. Det är dokumentärt i den meningen att det är verkliga människor och verkliga relationer, som visas.
Lotta Lennartsdotter har två val när hon vill visa känslor, som inte kommer naturligt för barnet under inspelningen. Antingen gör hon att barnet känner så, och det är lätt när det är glädje, eller så får barnet vara med och spela just den känslan, men hon skulle aldrig skapa en situation där barnet blir ledset för att det ska kännas mer äkta.
– Så skulle jag inte göra mot ett barn. Samtidigt är det viktigt för andra barn att se att känslan av att känna sig utanför, svartsjuk eller ledsen när man får ett syskon är okey.
Det måste ju vara skillnad att vara producent och huvudperson jämfört med att vara ”enbart” producent.
– Fördelen att vara med själv är att man kan styra barnen. Jag kan ge regi i bild och det är lättare att få spontana situationer. Det som är svårt är att jag inte kan se i kameran att det blir som jag tänkt.
Skillnaden är också att hon samtidigt har en mammaroll att leva upp till. Nu finns Gretes föräldrar där, som ser till att barnen har ätit och så.
– Det bli lätt kaos när man själv är mitt upp i allting. Man blir inte lika trött i huvudet när man inte är både mamma och producent. Även om det har sina fördelar så är det skönt att stå utanför.
Lotta Lennartsdotter och fotografen Martin Sjölander har sedan Astrid-dokumentären utvecklat sitt samarbete.
– När vi spelar in nu vet vi mycket mer vad vi vill ha. Jag kan se skillnaden på det vi gör nu jämfört med då.