Att vända blad. Det var så man sa direkt efter kommundirektörens avgång: Nu vänder vi blad.
Den senaste tiden har det hänt något revolutionerande i Luleå. Man pratar politik som aldrig förr. Man pratar med sina grannar, runt kaffebordet, på bussen. Det pratas om förtroendekris, om korrupta politiker och pengar som det uppenbarligen finns massor av när det gäller vissa, men absolut inga när det gäller andra.
Det är många som är djupt besvikna. Hur ska man kunna vända blad i ett sådant läge? När förtroendet för politiken, oavsett färg, redan är i botten? Precis som i alla relationer behöver vi först försonas och bli vänner för att kunna komma vidare. Alla misstag måste upp på borden och erkännas som just misstag. För det svider i ögonen när de som har gjort fel, som faktiskt inte har skött sina jobb eller sitt förtroende, inte får ta några som helst konsekvenser utan istället fortsätter få betalt – som om ingenting har hänt.
Vårt kommunalråd flydde hals över huvud och verkar fortfarande ha trogna anhängare i Luleå som ännu inte förstått att det hela var en skattefinansierad PR-bubbla. Skattemedel som behövdes till viktiga samhällsfunktioner användes istället som propagandamedel åt en karriärist som prioriterade att bädda fint åt sig själv och sina vänner, för att det ”är det bästa för Luleå”.
Vårt kommunalråd är dock inte roten till det onda utan bara ett symtom och att dra nya vackra riktlinjer kommer varken rädda politiken eller samhället. Om man inte i grunden förstår och känner av ett samhälles etiska och moraliska kompass, så kommer det bara att fortsätta. Vi borde kunna kräva och förvänta oss personer som strävar efter att vara bättre än de riktlinjer som är dragna.
Glappet mellan de styrande i Luleå och folket är milsvitt. Det pratas om dialog, ett ord som verkar ha ersatts med:
”Jag hör vad du säger – men skiter i det. Det blir som jag vill.”