Jag har i några år gått i min mans fotspår och följt med honom i den svenska fjällvärlden. Det har varit blött, slitigt och hungern har många gånger fått sitt grepp om hela min tankeverksamhet. När jag sitter hemma i stugvärmen igen minns jag
helikopterfärden ut i Ingenmansland. Tankar på andlös natur, vacker röding och öring får mig att glömma allt som varit jobbigt.
Flugfisket har öppnat en ny värld, en värld av frihet och lycka, glädjen att bara få existera, där tiden har stått still.
Inspirerad av min gode vän, Gunnar Westrin, som skriver dagbok varje dag, har jag
också skrivit om våra fjälläventyr.
14 juli.
Kära dagbok
Idag kom vi fram till starten för vårt äventyr. Helikopterföraren tyckte nog att vi
var lite galna, som campar så långt från civilisation och telefon. Här känns det som
om vintern ännu inte vill släppa greppet. Här är så vackert, bergen i Norge tornar upp sig i väst. Trots att det är juli är det väldigt kallt. Undrar om vi kan stanna här? Vi ska ta oss ner efter älven med vår gummibåt. Usch vad jag är nervös när jag tänker på att vi ska ta oss ner genom denna älv. Såg när vi flög över vattendraget hur det forsar nedströms på vissa ställen. Vad jag vet så har aldrig Michael hållit på med River rafting.
Bara jag får hålla i en självfångad röding innan jag slår huvudet i någon sten och
svimmar! Michael håller på att rafsa runt bland provianten. Fast kaffet står mitt
framför ögonen på honom hittar han som vanligt inte det utan måste ropa på mig, hans extra ögon.
Ingenting spelar någon roll, kan inte bli irriterad på mannen som öppnade upp en ny värld för mig. Vad jag älskar detta liv, gode Gud ge mig en röding!!
15 juli.
Oj vad natten var kall, under nollan! Inte ett vak så långt ögat kan nå, bara en
massa renar på andra sidan älven. Vilken jagad blick renar har, måste få nackspärr
av att springa med nosen rätt upp i vädret. Jag är på strålande humör idag, vi har bestämt att vi ska ta oss neråt älven en bit. Här är för kallt, finns ingen chans att här skall bli några kläckningar. Planen att stanna tre dagar på varje ställe har spruckit, men det struntar jag blankt i. Michael är nu i en annan värld fiskefebern har verkligen tagit ett järngrepp om
hans frusna fiskehjärta. Nu jäklar ska det åkas båt.
Kära dagbok
Vi lever fortfarande. Fy vad jag har varit rädd, rädd för att bli änka och rädd för att våra barn skulle bli föräldralösa. Vilket triathlon detta var. Det måste ha sett skitroligt ut när
Michael och jag, likt Ken och Barbie flög fram över älven. På vissa ställen var stupen för stora för att vi skulle överleva. Vi har fått släpa vår hundrakilospackning på land. Min stackars make har hållit gummibåten i älven och studsat efter på stenar. Idag har vädret verkligen varit på vår sida idag, strålande sol och ett vatten som taget ur en Vicks Blå reklam. Helt fantastiskt. Detta projekt har tagit hela dagen och vi är helt slut i våra kroppar. Nu blir det ett dopp i den kalla älven, sen ska det fångas röding!!
16 Juli.
Vilken dag det var igår! Jag, Malin Henningsson, maka till världens bäste man, har fångat
röding! Massor av röding! Jag är så lycklig. Det var som att dra upp guldtackor. Fiskarna var som galna. När vi hade ankrat båten, nära utloppet till älven, formligen sprutade det av röding. Jag fick nypa mig i armen för att förstå att detta inte var en dröm. Här vill jag stanna och dra röding tills armarna ramlar av!! Jag har fått inpräntat att rödingen är en oförutsägbar fisk, mystisk och svårfångad, nej ingen Greta Garbo här inte. Hade vi slängt i våra vadare hade vi fått hugg på dom också! Min nya favoritfluga är Goddard Caddies, den funkar i alla lägen, Freaky caddies funkar också bra.
Det räckte att åka till detta paradis för att få mycket röding. Michael har haft ett leende
på läpparna hela dagen. Nu ska vi äta panerad röding med potatismos, röding som jag har fångat och rensat själv. Malin du är så bra!
17 juli.
Vilket fiske vi hade igår. Michael tog en massa fina kort, bland annat när jag tog upp min röding med det egna påhittade ”glassgreppet” Jag dyker ner med handen och tar fisken
som en glasstrut. Fisken blir så överrumplad att den glömmer att kämpa för att komma loss.
Idag ska vi ge oss ut på en vandring, utforska en tjärn uppe på ett berg som vi har hittat
på fjällkartan. Känns som det kan kvitta om vi får någon fisk. Det kan ju knappast bli bättre än här vi är nu.
Just nu håller regnet sig i schack. Inatt regnade det utan uppehåll. Ska bli skönt att röra sin kropp och pausa lite från båtens skvalpande. Det är lite knöligt att bli kissnödig precis
när Michael har slängt ut ankaret. Då är det bara knipövningar som gäller, eller att kissa
i vadarna. Vi får se var jag märker ut mitt revir idag. Det är sådan frihet att pinka ute i naturen. Provianten är packad. Det blir makaroner med korv och ett kilo kaffe, så är saken ”biff”.
18juli.
Herregud vilken vandring vi var ute på igår. Jag och min älskade var ute i elva timmar.
Vi gick och gick och som inte det var nog, besteg vi ett berg också. Jag är helt slutkörd, har till och med lite feber. Det blir att stanna inne i tältet idag för regnet rasar utanför tältet. Det blåste väldigt igår när vi var uppe på berget. Det blev ingen fisk, bara en jädrans massa motion. Jag är lite låg idag. Jag tappade min kniv igår som jag fick av Michael i present när han var i Tjuonajokk . Undrar vem som hittar min kniv? Kanske en same? Inte fick vi någon fisk igår heller, men det blev många bra fotosessioner.
Michael är en retsticka idag, han filmar mig i närbild så jag håller på att bli galen.
Jag längtar efter fint väder och en stor påse lösgodis.
Ja så här kan det vara att leva isolerad i två veckor i den svenska fjällvärlden.
Ömsom pest med regn och blåst, ömsom fantastiskt med solsken och mycket vakande
fisk. När vintern anländer har jag plötsligt glömt allt det jobbiga med fjällen och
kan endast tänka på de ljuva stunderna. Som Michael brukar säga när vi lämnar
fjällen bakom oss för att återvända till storstan.
- Ja då lämnar jag kvar min själ här, så ses vi till nästa år.
- Malin Henningsson-