Hur långt är 40 meter? Frågar ni mig så är det alldeles för kort.
Sommaren var i sitt slutskede när telefonen ringde i min bröstficka. Varje gång det händer tror jag att min sista stund är kommen, eftersom det kan förmodas vara hjärtflimmer som får mitt bröst att vibrera.
Nu klarade jag mig även denna gång och i andra änden ljöd Frekkos stämma. Ni som läser fisketidningarna vet säkert vem Frekko är. Fredrik Mickelsson från Skaulo är det fullständiga namnet och laxfiskare är epitetet.
Frekkos hemmavatten
Den gode Mikael Engström har beskrivit denne vildmarksman på alla de sätt som går och jag kan bara hålla med. När någon berättar om en sju särdeles karl på att fiska vill man genast tro att det är överdrivet, om inte en ren lögn. Nu var det alltså upp till bevis. Skildringarna av Frekko är många men det jag ska berätta hände en magisk natt i älvarna två. Klockan var runt nio på kvällen när de nio hästarna i Johnson-motorn vaknade till liv. Bron över Kalixälven vid Lappeasuando blev allt mindre, ända tills den försvann helt, när vi girade kraftigt åt babord upp mot Kaitumälven. Frekko sneglade på mig precis innan den första forsen.
- Var bara lugn, jag kan köra här i sömnen om det skulle behövas.
Jag svalde samtidigt som jag nickade åt honom att det är okej. Högerhanden sökte genast efter den vattentäta kameraväskan. Om vi ska överbord ska vi göra det tillsammans. Men spöna då, mitt älskade Grey Line 13 fot? Frekko skrattade och jag kände mig som en öppen bok.
Laxkungen
En knapp timme senare sjönk varvtalet på motorn och öronen fick äntligen sin efterlängtade vila.
- Visst är det vackert? sa Frekko och svepte med handen över älven. Det här är mina hemmavatten, här fick jag min första lax.
Jag såg på min vän att Kaitumälven betydde mycket för honom. Men skymtade jag inte en liten tår i hans vänstra ögonvrå, eller var det älvvatten som hade stänkt upp?
Sex timmar och sju laxar senare började gäspningarna bli allt vänligare och mer utdragna. Hur jag än letade i mitt minne kunde jag inte komma ihåg en natt med sju laxar på två man.
Vi behöll en varsin lax och lät de andra simma vidare mot slutdestinationen - lekbottnarna.
Frekko var på strålande humör då hans fångstgaranti hade besannats. De gånger jag själv garanterat fångst har det alltid slutat med att jag bitit mig själv i svansen. Det enda jag kan garantera är att det inte går att säkerställa något, ja förutom denna natt.
Kalabalik i båten
- Så fort dimman lättar sticker vi nerströms, sa Frekko och förde kaffekåsan till munnen.
Jag studerade honom i skenet från elden och under bråkdelen av en sekund förvandlades han till en lax. Jag gnuggade mina ögon, vad var det jag såg?
- Jo, jag kan dessa vatten som min egen ficka men vi ska till ett ställe till innan vi åker hem, fortsatte Frekko och tömde det sista i kåsan över elden. Egentligen var jag nöjd på fiske, jag var faktiskt mer än nöjd, men vad hade Frekko i tankarna?
Solen klättrade allt högre upp på himlen och värmde min frusna kropp när vi nådde till greningen där Kaitumälven möter Kalixälven.
- Vi ska hämta en storlax! skrek Frekko för att överrösta motorvrålet.
Är han inte klok? tänkte jag. Han har ju lyckats med en enorm bedrift så varför chansa så här?
Min kamrat tittade självsäkert över mitt huvud, drog gasen i botten när vi kämpade oss uppför forsarna i Kalixälven. Motorn gick ner på tomgång när vi till slut nådde en underbar nacke.
Taktik
Strax därefter, utan bedövande motorljud, började en Nilsmaster Invisible 094 sin förföriska gång i morgontimman. Flugspöet var nu bytt till ett rejält båtfiskespö.
- Var beredd, för snart smäller det, sa Frekko och tog några extra kraftiga årtag.
Jag höll i spöet så hårt att knogarna vitnade. När jag till min förskräckelse upptäckte hur lite lina det låg på spolen, kanske inte vara mer än 60-70 meter, blev jag förskräckt. Det sög till bara några sekunder efter det att Frekko varskott mig om stundens allvar.
- Den är inte stor, hann jag få ur mig innan slirbromsen tjöt på ett sätt jag aldrig förr hört.
Plötsligt började jag se spolen träda fram under linan, det var inga 60-70 meter lina som jag först trodde - det var mycket mindre. Frekko hade redan lagt årorna till rätta och startat motorn.
- Vi kör ikapp fisken och nu vevar du in lina så fort som du aldrig har vevat förut. Varje gång du ser spolen säger du till, vi måste trötta ut den i omgångar. Frekko var i sitt esse.
Pulsen hade rusat i samma takt som laxen skenat nerför vitforsen. Nu gällde det verkligen att hålla tungan rätt i mun. När jag ropade att spolen syntes vred Frekko på gasen och for efter den flyende fisken.
Storlaxen
Efter fem eller sex försök började krafterna tryta i andra änden av linan. Vid varje omtag kom den allt närmare båten, för att till slut hamna i håvgarnet.
Väl uppe i båten hoppade laxen elegant ur håven och landade vilt sprattlandes på durken. Goda råd var nu dyra. I panik kastade jag mig över laxen, utan att tänka på wobblern som satt i fiskens mun.
Senare visade vågen på 10 kilo prick vilket fick bli ett underbart slut på en makalös natt. Hur gick det då med vadarbyxorna? Jo, det blev några extra ventilationshål, men det var det värt.
40 meter lina låg det på spolen och jag säger det igen, det var alldeles för lite!