Ann-Louise Lång visar upp en brödform.
1984 hoppar en historieintresserad 22-åring av lycka. Hon har fått sommarjobb som guide vid friluftsmuseet Hägnan i Gammelstad.
– Jag har alltid älskat historia och är född i en liten by i den här kommunen. Hägnan verkade så fint att jobba vid, förklarar Ann-Louise reaktionen.
Efter att ha jobbat mer eller mindre varje säsong i elva år fick hon 1995 fast tjänst vid museet. Sedan dess har hon blivit kvar. Med undantag för två år som världsarvssamordnare, men då längtade hon för det mesta tillbaka.
Sedan första dagen på jobbet har en hel del förändrats på det klassiska området.
– När jag kom hit första sommaren hörde vi till Norrbottens museum. Då var det bara öppet sommartid. Många hus som står här nu, fanns inte här då. Sen blev vi kommunala 1992 och efter det hände ganska mycket.
Men det är inte bara på gården hon kan märka av hur länge hon varit kvar på sin arbetsplats.
– När jag började här var det folk som var födda på 1890-talet som nästan hade levt i den här tiden, som visste och mindes. Dem har jag lärt mig jättemycket av. Och de första barnen som man träffade börjar närma sig 40. När de hälsar får man tänka till. "Vem var det här egentligen?".
Just att utbilda barnen är något hon brinner särskilt för. När hon kom till gården funderade hon en hel del på hur man skulle underlätta det momentet. Resultatet blev att hon började agera piga vid besöken. Sedan dess har de flesta turerna gått från klassiska faktarabblande till dramatiserade.
– Det tycker jag har blivit ett signum för Hägnan och jag tror att det är en bra metod för att levandegöra historia.
Så småningom agerade hon mindre och mindre själv och såg i stället på medan kollegorna tog historierna vidare. Med ett undantag. Mor Hulda har gästat områdets julmarknad i cirka 20 år och även besökt gården vid andra tillfällen.
– Hon bor i torpet och är klok. Hon är nog lite som Kalle Anka på jul för en del. Man ska komma ner till mor Hulda och höra henne prata om julen, sin mat och gubben och allt som hon kan. Är det någonting som jag kommer bli ihågkommen som så är det nog mor Hulda.
När hon berättar om Hulda försvinner Ann-Louise ur rummet. Ett brett lulemål hörs istället från personen på andra sidan bordet, och samtalsämnen byts till att handla om storbonden och smedjan. Lättheten att hoppa in och ur karaktär är imponerande.
– Jag har gjort henne så många gånger så jag vet vad hon tänker, känner och tycker, så jag kan växla ganska fort, förklarar Ann-Louise.
Här visar Ann-Louise Lång upp ett verktyg som användes för att locka hår.
Den senaste tiden har huvuduppgiften legat i att arbeta med miljöerna och att se till så att de är så autentiska som möjligt. Att arbetsuppgifterna förändrats över åren är en stor anledning till att hon blivit kvar. Utöver grundintresset, vill säga.
– Jag är ju nörd. Jag brinner för historia och har gjort det sedan jag var liten. Jag tror att jag gick i trean när jag sa att jag skulle bli professor i historia. Det är jag ju inte men jag tycker verkligen att sånt här är intressant. När jag är på semester är det till såna här ställen jag åker.
– Hägnan har nästan varit mitt liv. Men det har inte bara varit så för mig. Jag tror att det har den effekten på alla som jobbat här på gården. Man brinner lätt för platsen.
Hon tror dessutom att platsens starka dragningskraft nått även de utanför arbetslaget.
– Jag tror att det är en plats som Luleåborna älskar, just för att det alltid är någon som har en koppling. Antingen har man varit här med sina barn, barnbarn eller med skolan. Under pandemin var det till och med en del äldre som kom hit och satte sig avskilt bara för att få se folk.
Gården vid Hägnan.
37 år efter första arbetspasset är tiden som anställd vid Hägnan nu över.
– Jag känner att det är dags för en ny fas i livet, men först ska jag vara ledig och tänka efter kring vad jag vill göra.
När hon minns tillbaka kring åren på museet kommer hon att tänka på några särskilda händelser. Som den gången en pojke från en skolklass var övertygad om att mor Hulda var på riktigt.
– Han kom tillbaka en stund efter att de lämnat torpet och jag tänkte att de skulle få ha kvar minnet av att hon var på riktigt så jag gick inte ur rollen. Sen hörde jag honom när han ropade till de andra på skolbussen: "Hon är på riktigt. Jag har testat henne!"
Eller en förfärad flicka som inte kunde förstå varför Hulda hade skjutit en kanin.
– Jag hade hängt en julhare i fönstret till torpet. Då klev en tre, fyra år gammal flicka in och frågade om jag hade skjutit kaninen. "Va? Menar du julharen?". Då svarade hon: "Man får skjuta grisar, men inte kaniner". "Nähäpp, men jag är ju hungrig, då blir det gott med en hare". Hon var väldigt upprörd, minns Ann-Louise skrattande.
Under ett av de första åren hade hon en väldigt svårimponerad gäst.
– Jag var ung och entusiastisk och guidade en grupp med pensionärer. Då stod en kvinna och titta skeptiskt runt omkring sig. Sen sa hon: "Åh, huvaligen så mycket gammalt skräp. Finns det inget kaffe på det här stället?".
– För de som hade levt i mycket av det här var det väl ingenting. Men sen har vi också haft andra grupper med äldre där de har börjat minnas mer när de har sett och fått känna på saker här.
Vid ett tillfälle bjöds hon till och med på beväpnad eskort då hon guidade ett gäng militärattachéer.
– Det var väldigt mycket hemlighetsmakeri. Först kom en militärbil med två personer utrustade med k-pistar eller vad det nu var för vapen. Sen kom det ut ett befäl som ville veta exakt hur vi skulle gå. Jag höll inte riktigt rutten, men fick medalj ändå. Efter turen ställde de sig på led och gav mig en medalj. Jag minns att jag tänkte att "mycket får man vara med om!".
Från Hägnans område ser man Nederluleå kyrktorn.
Under fredagen har hon blivit överraskad av kollegorna som bokat in en timmes möte som egentligen är till för att tacka av en kär kollega.
– Jag blir som rörd. Just nu är jag lite tagen. Jag har inte fattat att dagen är här.
Museets chef Karina Jarrett är en av dem som var med och överraskade Ann-Louise.
– "Lisa" betyder väldigt mycket för Hägnans själ. Hon har varit här längst och varit med och byggt upp allt med sina kollegor. Vi kommer sakna hennes kunskap. Hon är vänlig, alltid glad, varm och godhjärtad. Hon har betytt mycket och vi kommer säkert märka det ännu mer när hon är borta.
– 30 år går inte att sammanfatta med några få ord.
Storgården vid friluftsmuséet Hägnan.