Det är en råkall januaridag, klockan har precis passerat lunch när vi kör upp på uppfarten hemma hos Per-Ola Eriksson. Termometern håller sig envist under minus 20-graders-strecket för andra veckan i rad.
Vi hinner bara kliva ur bilen när Per-Ola Eriksson öppnar dörren och ropar: ”Koppla in bilen i motorvärmaren om ni vill”.
Här i huset har han bott i 43 år nu. Till största delen tillsammans med hustrun Lena, i hemmet har även dottern Marianne vuxit upp. I höstas tog dock livet en oväntad vändning när Per-Ola Eriksson förlorade sin livskamrat sedan 45 år tillbaka.
– Från att varit fullt frisk fick min fru Lena en hjärnblödning och hela livet förändrades på nolltid. Det har varit en väldigt stor omställning i livet, konstaterar han.
Per-Ola Eriksson är märkbart berörd när han berättar om kvällen som utan förvarning förändrade livet.
– Det var en söndag eftermiddag. Vi hade varit i Kälsjärv under helgen och for hem och vår dotter som bor i Antnäs kom för att äta middag tillsammans med oss. Vi satt och pratade och följde valrörelsen på tv. Framåt kvällen sa Lena att hon hade ont i huvudet, och lite senare fick hon en hjärnblödning. Det kom helt oväntat.
Per-Ola och Lena träffades 1973 och gifte sig två år senare. Lena arbetade som lärare på olika skolor i Piteåtrakten medan Per-Ola allt mer gick in i politiken. Efter att ha vuxit upp som bondson i en lantbrukarfamilj hade han länge tanken inställd på att skaffa sig en egen bondgård. Men ödet ville annorlunda. Istället kom han via centerns ungdomsförbund in i politiken och sedan avlöste uppdragen varandra. Det var också via ungdomsförbundet som han och Lena träffade varandra då hon var CUF-ordförande i Halland.
Det politiska intresset har han inte släppt som pensionär. Inte minst har höstens långa process mot en ny regering följts på nära håll, både från tv-soffan och i många telefonsamtal med gamla politikerkollegor.
När Per-Ola ser tillbaka på sin långa politikertid är det bland annat det ekonomiska samarbetet med socialdemokraterna på 90-talet som han minns särskilt.
– Göran Persson har jag fortfarande mycket kontakt med, jag talade med honom häromdagen. Han fyllde 70 år i söndags och jag ringde för att gratulera.
Du var en av de tongivande personerna under finanskrisen?– Ja det blev så. Vi satte oss ned och pratade med varandra. Det var roliga år. Det var heller aldrig den typen av fulspel som jag märker att det kan bli i dag från vissa håll. Vi behövde aldrig skriva papper mellan varandra, det räckte med ett handslag.
I mars 2003 ringde Göran Persson och meddelade att regeringen ville utse Per-Ola till landshövding i Norrbotten.
– Jag var inte beredd på det, utan jobbade på Nutek då. Men jag tackade såklart med glädje ja och gick med full fart in i jobbet. Som norrbottning så känner jag det här länet väldigt väl. Det var en tillgång att kunna fara omkring i länet och under de nio åren var det hela tiden någon aktivitet någonstans. Min chaufför Juha Liakka sa en gång att vi kört 35 000 mil tillsammans i länet och i Västerbotten, men även en hel del i Finland och Nordnorge.
Du har också tagit strid när det behövts – bland annat protesterade du mot planerna på en storregion?– Ja, Norrbotten ska vi slå vakt om. Jag vet att det fanns politiker som tyckte att det var en bra idé, men jag hade stort stöd hos andra för min ståndpunkt. Jag såg en risk för att Norrbotten skulle försvinna i ett storlän. Norrbotten är stort nog som det är, en fjärdedel av Sverige, och är betydelsefull på så många sätt med näringslivet och vi är unika med våra kontakter i Norge och Finland och det var värdefullt bevara det.
Det finns även många trevliga minnen från tiden på landshövding som Per-Ola lyfter fram. Inte minst har Kungafamiljen gästat residenset många gånger. Och 2007 bjöd han in länets framgångsrika skidåkare som tack för deras insatser. Han tyckte även det var viktigt att samla alla 32 samebyar till en gemensam träff en gång per år.
– På det sista mötet innan jag gick i pension fick jag en vacker jojk tillägnad mig och en stor vacker tavla av konstnären Lena Viltok. Det var deras sätt att tacka för ett gott samarbete genom åren, det kändes väldigt fint, berättar han.
När Per-Ola slutade som landshövding 2012 kom erbjudanden om nya uppdrag. Men han tackade nej till allt. Friheten i att tillbringa mer tid hemma och sluta resa lockade mer.
– Jag hade faktiskt kvar lägenheten i Stockholm fram till i höstas för säkerhets skull, men insåg att jag inte hade något behov av den längre så det blev mest bara besvärligt att ha den kvar så den sålde jag.
De senaste åren har Per-Ola tillbringat mest på hemmaplan och i det gamla föräldrahemmet i Kälsjärv. Här var olyckan framme för två år sedan vilket ledde till att han skadade ena handen rejält.
– Ska man drumla så gör man det rejält. Jag hade fått hjälp av några grannar att kapa ved och det hade gått bra hela dagen. Det var fint väder, vi grillade och fikade och sent på eftermiddagen råkade jag sätta handen på fel ställe.
Med en avsågad tumme blev det ilfart till Kalix lasarett och sedan vidare till Sunderbyn. Därifrån flögs Per-Ola med sin skadade hand till universitetssjukhuset i Umeå där kirurgen kunde få tummen på plats igen.
Trots att han nu varit pensionär i flera år ser han till att hålla liv i kontakterna med gamla kollegor och partikamrater.
– Ja, det känns viktigt. Jag ringer fortfarande gamla medarbetare och höra hur de har det och pratar om aktuella frågor, det är värdefullt att kunna göra det.