Vi möter sex syskon Nordman hemma hos Anita som numera heter Nilsson i efternamn, är 75 år och bor i Gammelstad. De andra är Mauri Berglund, 73, Luleå, Raili Salo, 77, Riihimäki, Raimo Svensson, 79, Falkenberg, Taisto Nordman, 70, Riihimäki och Anja Nordman, 68, Riihimäki.
– Det var tre av oss som blev kvar i Sverige. Vi blev adopterade av dem som vi kom till, säger Anita Nilsson.
Alla fyra syskonen – de två yngsta är födda efter kriget – kom till Persön utanför Luleå. Där hamnade de i olika familjer. Systern Raili skickades tillbaka till Finland när hon var omkring sju år gammal.
– Raili kom till en familj med många egna barn så hon fick inte stanna. Istället skickades hon till en familj i Kiruna, men inte heller där kunde hon stanna, berättar Anita Nilsson.
Raili har glömt all svenska och därför berättar Anita hennes historia.
Mamma och "äiti"
Brodern Raimo fick åka fram och tillbaka mellan Sverige och hemmet i Finland men adopterades sedan av en familj i Falkenberg.
– Jag började i första klass tre gånger, säger Raimo leende och berättar att han i sin tur har glömt all finska.
Anita berättar att hon kom till Adele och Uno Nordström. Hon kallar dem för mamma och pappa. Hennes bilogiska mamma Rauha är "äiti", det finska ordet för mamma.
– Pappa jobbade på Konsum i Persön och det första jag fick lära mig att säga var "Anita Kaarina Nordman, 4 år, Konsum". Det var i fall att jag skulle komma bort.
En gång kom hon också bort. Hon tog nämligen sparken och åkte till den bondgård där brodern Mauri hade fått sitt hem.
– Jag längtade efter att få träffa Mauri men jag hade inte talat om för mamma och pappa att jag skulle söka upp honom. Det blev ris på rumpan som straff. Men det var inget konstigt med det. Jag hade det jättebra i mitt nya hem, säger Anita.
Möten på tullstationen
Mauri bodde med fem syskon som aldrig hade flyttat hemifrån. Ingen hade någon vana med barn och Mauris tillvaro blev därför något torftigare och tuffare än de andra syskonens. Han fick inte samma omsorg som de. Men han vill inte klaga.
– Vi barn fick det bra. För mamma blev det ett trauma att hon hade skickat iväg oss, säger Raili.
Mamman kom och hälsade på sina barn. Det var möten på tullstationen i Haparanda. Hon fick inte resa in i Sverige och barnen fick inte resa över till finska sidan.
– Vi möttes några timmar. För mamma var det mycket plågsamma och tårfyllda möten, säger Anita.