En liten gran och en vacker ljuslykta pryder ingången till makarna Jakobssons kyrkstuga där vi ska träffas för ett samtal om kyrkstaden och julfirande. Väl inne möts vi av ett kaffebord dukat med gammaldags kaffekoppar och en gammal korsstygnsbroderad julduk. I öppna spisen sprakar en värmande eld.
– Bonaden på väggen broderade jag för många år sedan. I år lät jag rama in den och fick äntligen upp den, säger Barbro.
Denna stuga nummer 304 har varit i Tores släkts ägo sedan 1817.
– Min farmors farfars far var den första ägaren. Innan vi tog över den för fyra år sedan fanns den på mormors sida. En kusin hade ärvt den efter morbror, säger Tore och berättar om projektet som det har inneburit att få den ganska nedgångna stugan i gott skick igen.
– Tack vare att jag fick den till skänks har vi kunnat restaurera den från grunden. Vi har verkligen lagt ner vår själ i arbetet.
I fjol kunde Barbro och Tore för första gången vara med i traditionen med levande julkalender i kyrkstaden. Den innebär att 23 stugägare julpyntar var sitt fönster och att luckorna till dessa sedan öppnas i tur och ordning inför publik. Den 24 december, på julaftonen, är det samling vid krubban i kyrkan.
– Vi hade lucköppning den 22 december, dagen för vintersolståndet och med exakt sex månader till midsommarafton. Vi hade stora tomtar som låg och snarkade i fönstret, berättar Barbro ivrigt.
– Jag har arbetat som tekniker i Aula Aurorum på Luleå tekniska universitet och hade engagerat det pyrotekniska sällskapet där att komma och bjuda på en eldshow. För säkerhets skull fanns brandkåren på plats. Vi ville ju inte bli de som brände upp världsarvet, säger Tore leende.
Janne är ordförande i Kyrkstuguföreningen och äger två kyrkstugor. Båda är under renovering nu men han har ställt i ordning ett fönster i en lånad stuga för lucköppning.
– Det är enkelt pynt och en gammaldags ljusbåge, säger han och berättar att traditionen bjuder att någon läser Viktor Rydbergs dikt "Tomten" den 23 december.
Janne är kyrkvärd och ska arbeta i kyrkan mest hela julaftonen.
– Jag ska vara med både vid samlingen runt krubban och vid julbönen på eftermiddagen. Efteråt ska jag bara vara hemma och tänka på det som julen egentligen symboliserar. Vi lever i en tid av stress och jäkt då människor inte hinner reflektera över det, säger han.
Hans hustru Stina Bramberg har lämnat jordelivet, men var med så sent som för två år sedan och läste Tomten.
– Det var i hällregn, säger Janne.
Ann-Louise har sina rötter i Smedsbyn och har ärvt en kyrkstuga som har funnits länge i hennes pappas släkt.
– Farfar köpte den av en kvinna på fattighuset år 1901. Jag och min syster började vara här för 16 år sedan. Vi fick inga kyrkstugutraditioner med modersmjölken eftersom pappa höll på med travhästar och söndagarna gick åt till dem. Jag brukar bjuda hit mina arbetskamrater på surströmming och jag jobbar på att få barnen att engagera sig i detta världsarv som är i samma liga som pyramiderna i Egypten.
Ann-Louise, Janne och Barbro och Tore håller sina kyrkstugor öppna för turister som besöker kyrkstaden sommartid.
– De går på guidade turer här och sedan kompletterar vi med att berätta varför vi är i stugorna, säger Janne.
Barbro berättar skrattande om när hon och Tore höll på att renovera sin kyrkstuga och hon fick en bräda i huvudet precis då en grupp på guidad tur kom förbi.
– Tore såg brädan falla mot mig och utropade "Satan!". Det var ju inte så passande i kyrkbyn. Jag gömde huvudet i händerna, säger hon leende.
Tore minns en fransman som stack in huvudet när han jobbade med stuggrunden.
– Han insåg vilket omfattande arbete vi höll på med och sa att jag måste besitta goda nerver.
Kyrkstugan är en del i julfirandet för alla fyra runt kaffebordet i Tores och Barbros stuga. I fjol hann inte Ann-Louise besöka sin på julaftonen.
– Jag arbetar i vården med delade turer. Jag jobbade från morgonen, i pausen åkte jag hem och ordnade julbord till familjen för att sedan återvända till jobbet och fixa kvällsgröt, säger hon.