Vi möter Lotta Videhult, som hon kallas, hemma i lägenheten i Gammelstad där hon bor tillsammans med sonen Hugo,12. Oscar, 24, har flyttat hemifrån och bor nu i Stockholm.
Det är tidigt på dagen. Lotta ska hinna till sitt jobb som butikschef på Scorett i Luleå.
Det hänger tavlor som Lotta målat lite här och där och runt en trädgren på ett bord sitter det tennarmband som hon har gjort. Det var något som hon började med när hon hade drabbats av bröstcancer.
– Jag målade livet, säger hon och visar dystra tavlor och sedan tavlor som berättar om hur glädjen återvänder.
Det var på våren 2012 som hon hittade en knöl i sitt högra bröst. Hon fick komma till mammografin för en extra röntgen men fick beskedet att bilderna inte visade på något speciellt. Något prov från bröstet ansågs inte behövas.
Lottas oro fanns kvar. Hon ville komma till Sunderby sjukhus för provtagning.
– Min kompis Pernilla hade fått ett bröst bortopererat, min faster hade drabbats och jag kände att det var något i mitt bröst. I augusti 2013 fick jag komma till mammografin på Sunderby sjukhus och jag bad dem att ta en biopsi. Fem dagar efteråt blev jag ombedd att komma tillbaka. En läkare berättade att provet från bröstet innehöll cancerceller, att jag hade bröstcancer!
Lotta blev jätteledsen, tänkte att hon skulle dö och önskade att hon skulle ha blivit ombedd att ta med någon närstående.
– Jag fick komma till bröstsköterskorna Märit och Annette som är väldigt fina. De sa att det var bra att jag grät. De undrade hur jag skulle ta mig hem. Jag sa att jag hade bil.
Från parkeringen ringde hon till Pernilla och till sin mamma och sina två systrar.
– Sedan rullade jag hemåt. Efteråt mindes jag inget av färden. Min svåra resa hade börjat.
Lotta fortsatte att jobba i skobutiken men hade det jättejobbigt, liksom sönerna.
– Oscar hade precis flyttat till Stockholm. Jag hade varit ensam med honom sedan han var ett år och vi hade blivit sammansvetsade på ett härligt sätt. Det var jättejobbigt att vi var så långt ifrån varandra när jag var sjuk. Hugo blev arg, ledsen och orolig. Han sa "Du får inte dö!". Vi grinade hela helgen.
I början av september blev Lotta opererad. En "tårtbit" av höger bröst togs bort. Sedan följde en cellgiftsbehandling. Hon fick cytostatika sex gånger var tredje vecka med början i oktober och slut i januari nästa år.
– Jag fick prova ut en peruk. Jag hade alltid haft ett stort blont hårsvall och var orolig för att tappa det. När det började falla av klippte en kompis mig och sedan fick Oscar raka mig.
Oscar kom hem en gång i månaden. Lottas mamma och systrar hjälpte henne.
– Mina syrror handlade åt mig när jag varken orkade eller ville gå ut. Mamma kom och skötte om mig och lagade mat under behandlingarna.
Hennes kropp samlade vätska av cortisonet och de sista behandlingsdagarna var hon helt slut.
– Livet var riktigt tufft. Jag blev rund i ansiktet och folk kände inte igen mig när jag gick ut.
Fem veckor efter cellgiftsbehandlingen följde strålbehandling på universitetssjukhuset i Umeå. Lotta bodde på patienthotellet över veckorna och åkte hem över helgerna.
– De första två veckorna låg jag mest på hotellrummet. Jag tyckte att jag såg eländig ut. Jag som alltid hade tränat mycket och varit ledare för grupper på gymmet orkade inte alls träna.
Behandlingarna tog mellan åtta och tio minuter. Det blev mycket tid att fundera över livet.
– Tredje veckan började jag umgås med andra patienter – människor som jag aldrig kommer att glömma. När jag åkte hem över helgerna kunde jag längta tillbaka till dem och den skyddade tillvaron på sjukhuset. När behandlingen var över kändes det som att komma hem med sitt barn från BB, känslan "Ska jag klara mig ensam nu?".
Lotta mådde dåligt. Hon gick promenader i skogen och tänkte att hon inte skulle klara av att fortsätta. Det mörka höll på att ta över.
– Men en kurator hjälpte mig och Pernilla drog med mig till spinningen igen. Folk hade längtat efter mig. Jag fick livsglädjen tillbaka.
Lotta gick succesivt tillbaka till jobbet.
– I juli hade jag semester. Vi tillbringade hela tiden på Seskarö där jag och mina systrar har ett gemensamt hus. Det är vårt paradis. Där sjunker axlarna ner.
Nu känner hon bara positiva känslor inför framtiden.
– Jag lever här och nu och jag har lärt mig att inte vänta till sedan med saker som jag verkligen vill göra. Jag fångar dagen, säger hon.