Kjell Lundholm, 76, Gammelstad, är före detta museichef och författare till många historiska böcker. När det gäller ny teknik säger han sig vara stenålders. Han och hans hustru Katarina har inte ens en tv-apparat där de bor i världsarvet Gammelstads kyrkby.
När jag ringer och ber honom berätta om gamla julseder i Norrbotten så vill han inkludera även Västerbotten. Han har sina rötter i gränstrakterna och relaterar till sin egen barndom men också till äldre generationer och tiden före gran och klappar.
– Då, längst tillbaka, hade folk svårt att skilja mellan vad som var verklighet och inte. De såg spår efter tomten och satte ut gröt till honom. Ja innan elektricitetens intåg såg folk mycket. Det var inte farliga men övernaturliga saker.
När Kjell Lundholm var barn fick han hemstickat i julklapp.
– Det var sockar och vantar i ofärgat yllegarn. Man förbrukade många par när det inte fanns galonhandskar och då det var golvkallt.
När han blev äldre fick han andra klappar.
– Då fick man gåvor inför att man skulle sätta eget bo. Det var lakan, örngott och dylikt.
Det var tomten som kom med klapparna.
– Men mina föräldrar fick sina paket inslängda när de var barn. Den som delade ut försvann snabbt för att undgå upptäckt.
Våra tiders julgran föregicks av en mindre, cirka en meter hög, så kallad adventsgran som ställdes på bordet.
– De som bodde i skogen var inte så intresserade av att ta in skogen men påverkades av det allmänna kulturklimatet. Dagens julgranssed kom till Sverige från Tyskland och spred sig sakta uppåt genom landet.
Julmat åts också tidigare men det var inte frågan om något överflöd.
– Lite extra kött och fisk blev det. Ansjovis var en riktig lyx, inte speciellt knuten till julen. När jag var liten åt vi skinka, risgrynsgröt och ris á la Malta. Kotletter, köttbullar och pressyltor kunde man också få.
På Kjell Lundholms morfars tid fanns det inga älgar. De var bortskjutna. Istället åts det ekorre.
– Soppa på en ekorre skulle räcka till en hel familj.
Jularna var mer rofyllda förr. Kjell Lundholm ser tv-apparaten som den stora skiljelinjen.
– Folk umgicks mer. I mors barndomsby bjöd alla varandra på middag i juletid, säger Kjell Lundholm.
Han minns sin barndoms julottor.
– Folk kom åkande i rissla efter häst och hade julbloss i händerna.