När NSD ringer upp Ylva Reinesund kort efter att domen skickats ut sitter hon med den 53 sidor långa handlingen framför sig och läser i genom tingsrättens beslut.
– Jag har förberett mig på det här. Under rättegången förstod jag att det bara är ett drillande med paragrafer och uppenbarligen är det pengar som pratar - som vanligt. Jag känner mig som Don Quijote som krigar mot väderkvarnar, och väderkvarnarna lyssnar inte, säger hon.
Men trots att hon förberett sig på att bolagen skulle frias känner hon en oerhörd besvikelse, och menar att nämndemännen är lekmän som inte känner till om en kranbil är godkänd för personlyft eller inte.
– Och så tänker jag så här: om inte en vajer sitter fast, vems fel är det då om ingen av arbetsgivarna gjort fel? Det är helt fantastiskt att man i Sverige kan komma undan med att en vajer inte sitter fast och ingen har gjort fel. Det får jag inte ihop, säger Ylva Reinesund.
Om det blir en överklagan är inget som hon tar ställning till just nu.
– Det är hopplöst att vinna mot sådana här företag. De sitter skyddade bakom sina skrivbord. De har tagit livet av min son men vägrar att erkänna att de gjort fel, säger Ylva Reinesund.
När NSD pratade med Ylva Reinesund direkt efter rättegången för två veckor sedan ville hon att det skulle vara över, så att hon och familjen kunde få ro att sörja.
– Jag har faktiskt barn som lever och jag måste gå vidare för deras skull. Vi har ju faktiskt sju barn kvar. Men över min döda kropp att någon av dem jobbar i LKAB. Det kommer aldrig att hända, säger hon nu när domen anlänt.
När domen meddelades på torsdag förmiddag samlades delar av familjen hemma i Töre.
– De yngre barnen har kommit hem från skolan, och de äldre kommer jag att prata med efter jobbet, och senare ska vi på dop. Livet rullar vidare, berättar Ylva Reinesund.