– Mamma tog ut oss mitt i natten och gömde oss i snön, hon täckte över oss med vita lakan för att göra oss osynliga för bomplanen som flög över husen, säger Ellen Lundgren.
Far låg vid fronten, mor skötte ladugården, fisket och den stora barnaskaran. Rädslan var ständigt närvarande.
– Det osynliga hotet, senapsgasen, var mest skrämmande, man visste inte när de skulle släppa gasen.
Familjen bodde i byn Hintajärvi med tre gårdar. Sommaren 1944 var Ellen sex år och redan lillpiga hos en moster.
– En dag kom mamma och sa att vi måste fly, kossorna hade redan evakuerats. På kvällen kom lastbilen. Det regnade och flaket var packat med folk, det var halm på golvet och en presenning till tak. Vi kom tilI Korpilombolo. Där blev det avlusning, alla var nakna. De sprutade gift i hår och kläder, sen badade vi ljummen tältbastu med iskallt golv.
Den första måltiden var köttsoppa med limpsmörgås.
– Jag har aldrig ätit så god mat, säger hon.
Första natten fick de sova i gamla skolan.
– Jag låg på halm, under en hästfilt vid murstocken. Det var som i himmelriket, jag behövde inte vara rädd längre, säger hon.
Familjen hamnade sedan i flyktingläger i Kvissleby utanför Sundsvall. Där var man hela vintern, flera familjer bodde i samma rum.
– Vi kände trygghet, det ordnades teater och julfest för oss, säger hon.
När kriget tog slut fick familjen återvända till gården. Det var en glädjens tid, men nya svårigheter skulle komma. När Ellen var 11 år, drunknade hennes mor, en kort tid därefter dog hennes krigsskadade far. Den föräldralösa barnaskaran vägrade följa med barnavårdsnämnden till fosterhem. De höll fast i varandra och grät. 10 föräldralösa syskon fick klara sig själva. De två yngsta barnen fick bo hos en moster.
– Det fanns inte plats för sorgen, man skulle bara överleva. Vi hade häst, kor, får och höns. När det blev ont om mat slaktade vi kon.
De låste in småbarnen i huset. Slog en yxa i kons huvud, skar upp strupen och vispade blodet i skålen.
– Då reste sig kon, den var inte död. Vi var tre flickor, 11, 12 och 16 år. Hur skulle vi klara detta? Men kon stupade och vi flådde den, hängde kött i höladan och hade mat hela vintern.
Barnen samlade kottar i säckar och sålde till skogsbolaget. De fiskade och plockade bär. Lillebror, sex år, fick vara ensam hemma när storbarnen gått den långa vägen i djupsnön till skolan. Han lekte med hunden och katten. En dag hade han gjort en stor deg och bakat bröd.
De större syskonen lämnade hemmet för äktenskap och arbete. Nu var Ellen 14 år och ensam med tre småsyskon.
– Hästen drunknade och veden tog slut. Jag lånade en häst, satte hönsen och fem får i säckar. Packade i hop och körde två mil till Sieppijärvi skolhem, säger hon.
De yngre syskonen fick bo på skolhemmet. Ellen Lundgren drog vidare, tjänade som piga i Finland, kom till Sverige där hon träffade sin man, byggmästare Lasse Lundgren. Paret fick tre barn. I 26 år jobbade hon i byggfirman, som kontorist, arbetsledare och verkmästare.
– Vi byggde stugor efter Kungsleden, reparerade kyrkor och kraftstationer. 1978-79 byggde vi en gödselfabrik i Saudi Arabien.
Ett rikt och spännande liv passerar likt en film i Ellens huvud. Nu skriver hon sina memoarer i det rofyllda huset i Tjautjas.
– Jag byggde huset vid sjön, platsen påminner om barndomshemmet. Jag har levt ett rikt liv och jag är glad för varje dag, säger hon.