Ledarhundens dag är en årlig tradition sedan ett antal år tillbaka.Under onsdagen uppmärksammades den på flera håll i landet.
– Vi vill belysa hur fantastisk ledarhunden är och hur viktig roll den har, berättar Karin Sundbaum, regionombud på Synskadades riksförbund.
I Stockholm uppmärksammades dagen med en protestmarsch för att visa missnöjet om att nya anslag till ledarhundsverksamheten inte beviljats sedan 2007. På andra håll ordnades aktiviteter såsom promenader och hinderbanor.
– Här i länet har vi dock inte haft några ordnade aktiviteter. Det är så få som har dem, och de bor väldigt spridda. Men vi vill ändå uppmärksamma vikten av dessa hundar, förklarar Karin Sundbaum.
En av dem som är väl medveten om ledarhundens viktiga roll är synskadade Ragnar Olsson i Gällivare. I 20 år har han varit ledarhundsförare. Hans tredje och nuvarande ledsagare Elvis har han haft vid sin sida i fyra år.
– Jag ser ingenting så ledarhunden betyder mycket. Jag får komma ut mycket på långpromenader i stället för att bara vara inne. Elvis är en glad hund och väldigt stabil, berättar Ragnar.
Ragnar Olsson är inflyttad till Gällivare sedan fyra år tillbaka och har sin utarbetade slinga som han och hunden brukar gå.
När ledarhundar går i sele ska de inte bry sig om något annat än att jobba. För att få samarbetet mellan hund och hundförare att fungera krävs det daglig träning på olika hinder för att få hunden att markera på rätt sätt.
– Elvis har en grundträning, så han var färdigutbildad när jag fick honom. Men det gäller att upprätthålla träningen, som att få honom att hålla kanten på en byggnad och markera hinder, dörrar och trappor, säger Ragnar Olsson.